ANNONSER

NR30

Kåseri: Stalkad av ett arkiv

Jag känner mig förföljd. Här tar man intet ont anande itu med ett arkiv som har pockat på uppmärksamhet ett tag, och vad händer? Arkivbildaren följer mig hack i häl vart jag än går. Han har visserligen varit död i 56 år, men det hjälper tydligen inte när man har att göra med en målmedveten stalker.
Han heter Johan-Olov Johansson och var bruksarbetare, fackligt aktiv, Metallordförande och LO-kassör, samt i slutet av sin bana ordförande i Stockholms stadsfullmäktige. Han var också en flitig författare och populär radiouppläsare av sina noveller på 40- och 50-talet. Alla visste vem Johan-Olov var.
Att han som barn bodde i vårt fritidshus i södra Dalarna kände jag till. Det kallas ”Tvåbo” och förekommer i några av hans böcker. Men jag visste inte att pappa hade skickat en teckning av huset till honom 1947 och frågat om han var intresserad av den, eftersom den ju föreställde hans barndomshem.
Svaret var bryskt: teckningen är usel och huset dessutom förstört, med det där fula trapphuset på baksidan.
Tjugosju år senare lämnade mina föräldrar det som varit mitt barndomshem, den gamla nedlagda skolan Ängsbacken och bosatte sig i stället i Tvåbo. Deras första åtgärd var att riva det där förhatliga trapphuset och nu förstår jag bättre varför.
Sedan hittade jag Johan-Olovs skolbetyg, som visar att han inte bara gick i skolan i Tyskbo, som de flesta uppgifter om honom hävdar, utan också i Ängsbackens skola när den stod nybyggd och fin lagom till höstterminen 1884. Jag bor alltså i hans barndomshem och han gick i skola i mitt. Men inte nog med det. I hans dagböcker läste jag nyligen om hur hans son döptes i ”Peters sal”. Ludvig Peters var hans lärare och det verkar troligt att han fick använda det stora rummet i lärarbostaden på skolans övervåning vid dopet, ”salen” som det hette då. Många år senare var det vårt vardagsrum.
I en av sina noveller, ”Granbergs stuga”, skildrar han hur en bruksarbetare fått nog av matos, barnskrik och granngräl i den trångbodda arbetarbostaden. Han lyckas med list och uthållighet övertala en av bönderna att släppa ifrån sig en tomtbit vid sjön och bygger sig en egen stuga. Min farfars stuga var ett av de första byggena på den bondeägda marken vid sjön. Om den är den allra första – vilket återstår att kontrollera – är det den som är Granbergs stuga.
Så flyttar han till Stockholm som ombudsman på Metallarbetareförbundet och då får han väl ge sig, tänker jag. Må vara att man ständigt stöter på varandra på en liten bruksort, men Stockholm är väl ändå tillräckligt stort för oss båda. Men när jag bläddrar i ett bildarkiv hittar jag honom som Metallordförande och där sitter han minsann i mitt arbetsrum på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.
Men på Urvädersgränd, där jag bor nu, där har han väl ändå inte varit, tänker jag, när jag bläddrar vidare. Jodå. Han var medlem av Par Bricole, som håller till ett par hus bort i gränden. 

Karin Englund
karin.englund@tele2.se

”Svaret var bryskt: teckningen är usel och huset dessutom förstört, med det där fula trapphuset på baksidan”

När Karin Englund tog sig an Johan-Olov Johanssons personarkiv visste hon inte hur sammanflätade deras liv var
– och är. Var ska han dyka upp härnäst?

sc000ff2b0

ANNONSER