Tankar kring tysk och svensk samtidshistoria och arkivväsendets eventuella konspirativa karaktär.

Förutom att arbeta som arkivarie är jag även disputerad forskare och hade i denna roll nöjet att för ett tag sedan föreläsa vid en vetenskaplig konferens på ett svenskt universitet. Konferensen var tvärvetenskaplig och jag bestämde mig för att det kunde vara intressant att besöka ett par andra föredrag när jag själv var klar med min föreläsning. Ett av föredragen handlade om arkivtillgång och utfördes av en historiker i samtidshistoria. Jag bestämde mig för att besöka detta, ovetande om att min närvaro, som ”arkivarie undercover”, skulle ge mig många intressanta insikter om hur arkivarien betraktas av de som använder sig av arkiven.

Diskussionen fick mig att reagera. Forskarna berättade om erfarenheter från främst svenska och tyska arkiv och arkivarien beskrevs som en person med betydligt mer makt än jag själv upplever mig att jag har då jag möter forskare. I slutänden leddes diskussionen in på det möte som kan uppfattas som konspirativt, mellan den forskare som möter arkivet som buntar och kartonger som bärs in från okända rum, och den personal som förmedlar denna information. ”Fick jag verkligen allt material? Täcker verkligen de förteckningar som jag har sett hela beståndet?” Frågor som faktiskt rättmätigt kan ställas av den som möter arkiven.

Under de senaste åren har två mycket viktiga böcker om känsliga arkivbestånd publicerats. Först kom Birgitta Almgrens Inte bara spioner – Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget där ett helt avsnitt används till att beskriva hur forskarvärlden krockar med arkivvärlden i frågor rörande öppenhet och utlämnande. Här kan vi se hur arkivmaterialets känslighet bedöms mycket olika beroende vilken myndighet som ska lämna ut det. Alldeles nyligen publicerades även Christoph Anderssons Operation Norrsken – Om Stasi och Sverige under kalla kriget där vi både kan se tydliga svårigheter i att finna de skriftliga källorna, samt även en inblick i hur arkivväsendet kunde se ut och användas i ett totalitärt samhälle.

Andersson beskriver Stasis egen arkivenhet, avdelning 9/11, som förvaltade över en hyllmil gamla akter från tredje riket; alltid redo att användas när det visade sig att någon västpolitiker förekom i rullorna som en nazistsympatisör. Dessa kunde sedan användas i ”Aktive massnahmen”, aktiva försök att sprida känslig information eller desinformation på andra sidan järnridån. Här finner vi arkivarien mitt i händelsernas centrum. Med pappret i högsta hugg som ett vapen i informationskriget. Ett synnerligen konspirativt agerande!

Har då en arkivarie i Sverige tid att agera konspirativt? Jag har mycket svårt att tro det. De flesta underliga utlämningar och det mesta krånglet – något som jag själv upplevt på båda sidorna av lånedisken – beror troligtvis på dåligt ordnade arkiv, bristande förteckningar och tidsbrist från arkivariens sida. De problem som beskrivs i Almgrens bok kan dessutom vara kopplade till brist på möjligheter och resurser att samverka och diskutera myndigheterna i mellan. Även om detta självfallet är bättre än förekomsten av en dold agenda så är det inte bra alls. Som vi kan se av diskussionen så är förekomsten av krångel vid utlämnande något som leder till företroendeproblem gentemot arkivprofessionen. Problem som vi troligtvis enbart kan möta genom att agera öppet och försöka beskriva varje steg vi tar i arbetet med att presentera materialet för forskaren när den efterfrågar det. Det motsatta problemet är ännu värre – en forskare som inte använder sig av arkiven överhuvudtaget eller som enbart använder de mest lättillgängliga delarna. Vad som av Nils Nilsson i den klassiska läroboken Arkivkunskap benämndes som ”forskning av antologikaraktär”. En forskning där enbart de mest tillrättalagda delarna av myndigheternas skrivna ord används. Så vi ska inte vara rädda för den misstänksamma forskaren. Vi ska se denne som en engagerad frände i strävandet efter en god arkivkultur. En kultur som både den ivriga forskaren och den framåtsträvande arkivarien kan ha nytta av. 

Fakta\nRikard Friberg von Sydow är doktor i etik och arkivarie inom Försvarsmakten.

Stasis mäktiga byggnadi Berlin-Lichtenberg.

Text Rikard Friberg von Sydow rikard@fribergvonsydow.se Foto Wikimedia Commons