ANNONSER

history_marketing_omslag_260

Arkiven – demokratins råvarulager

Folkrörelsernas arkivförbund höll sitt höstmöte i Uppsala den 11–12 november med 67 deltagare från 18 län och Folkrörelsearkivet i
Uppsala som värd. Höstmötets första dag hölls på den västra, akademiska sidan om Fyrisån och den andra dagen på östra sidan, i det som förr var industristaden Uppsala. Här redovisas ett av höstmötets teman, om kulturens, kulturarvets och arkivens värde.

Kulturjournalisten Ulrika Knutson inledde med ett anförande om Kulturarvet – tillväxtfaktor eller black om foten. Hon konstaterade att det är svårt att få till riktiga kulturgräl i Sverige. Den svenska kulturpolitiken är inte konfrontativ. Hur mycket man än skulle önska att stickor och strån ryker, är kulturpolitiken ett konsensusområde. Det är som tjuren Ferdinand. Kulturpolitiken vill inte ge sig ut på tjurfäktningsarenan.
Men nyligen har det ändå blivit otypiskt mycket bråk kring de föreslagna besparingarna på Medelhavsinstituten instituten i Rom, Aten och Istanbul. Det svenska kulturarvet, menar Knutson, är ju inte lönsamt i sig, men det genererar värden. Den rationella tjänstemannen frågar sig: ”Inte kan väl så lite betyda något? Det kan vi nog spara bort.”
Man måste inse och acceptera att många kulturverksamheter är värdefulla, men aldrig blir lönsamma. Ofta profiterar dock andra på deras verksamhet, direkt eller indirekt. De kreativa näringarna är omhuldade idag, men de lever högt på de olönsamma. Utan en samhällsstödd teaterverksamhet skulle vi inte ha några filmskådespelare eller lönsamma filmer.
Därför är det ovanligt viktigt att veta precis vad man gör när man skär ner på kulturarvsområdet. Knutson är, som många andra, övertygad om att de omdiskuterade besparingarna är en tjänstemannaprodukt och menar att de administratörer som står bakom sådana förslag nog inte riktigt förstod vad de gjorde, eftersom ”humanistisk allmänbildning idag är en bristvara”.

Erik Wikberg, doktorand från Handelshögskolan, fortsatte på samma tema. Han redovisade attitydundersökningar bland kulturskapare, politiker och finansiärer. Det finns orealistiska förväntningar på att kulturområdet ska kunna fungera som vilken affärsverksamhet som helst: ”Det är ingen skillnad på detta och annat företagande.” Å andra sidan hävdar framförallt kulturarbetare att ”det finns en kärna i kulturverksamheten som man inte kan eller vill kommersialisera.”
Ett sammanfattande citat från hans undersökningar lyder: ”Konstnärer har nog försökt förstå näringslivet mer än tvärtom. Jag har en bestämd känsla av att alla inblandade känner att näringslivet har ett tolkningsföreträde eftersom det är de som tjänar pengar och tycker att de begriper samhället.”
De anslutande grupparbetena kretsade kring temat nytta och lönsamhet på arkivområdet och särskilt det som Folkrörelsernas arkivförbund företräder. I redovisningarna vidgades perspektivet från kulturarvsaspekter till att handla om arkiven som en viktig förutsättning för en fungerande demokrati. Arkivverksamhet kan aldrig bli lönsamt i snäv ekonomisk mening, men arkiven spelar en viktig roll för identitet och historieskrivning, de används i museernas utställningar, i biografier och romaner.

Arkivinstitutionerna är basverksamheter för lokalsamhället, för föreningar, skolor, högskolor, media och alla medborgare. Men viktigast av allt är ändå att arkiven låter oss förstå vårt förflutna och därmed vår samtid. De är ett värn mot alla försök att förfalska vår historia. Arkiven är demokratins råvarulager. 

Bildtext: Per-Ola Karlsson från Näringslivsarkivens förening berättade om hur man använder arkiven för ökad lönsamhet inom näringslivet. Ett användbart redskap är boken History Marketing, av Alexander Schug.

Text Karin Englund karin.englundx@tele2.se

ANNONSER