ANNONSER

Tahrir cinema med Mosireen

Arkivering som aktör för förändring– nya medier och gräsrots­verksamhet i Egyten

Hur kan man dokumentera och arkivera en revolution? Och hur gör man det i ett land som saknar en tradition av öppenhet, där de nationella arkiven behandlas som statshemligheter och där praxis varit att kontroversiella eller på olika sätt obekväma dokument antingen gömts eller förstörts?

Egyptens moderna historia är dåligt dokumenterad. Så dåligt att historiker får kämpa sig till primärkällor. Enligt en uppgift ur tidningen Ahram online finns det till exempel inte ett enda bevarat dokument i Egyptens nationalarkiv som rör krigen med Israel 1967 och 1973, och forskare har därför fått förlita sig på utländska källor. Vad gäller de dokument som finns är tillgängligheten låg. De statliga arkiven har varit och är fortfarande omgärdade av strikta säkerhetsrestriktioner och för åtkomst har det ofta handlat om att ha rätt kontakter.
Mot en sådan bakgrund ter det sig egentligen inte konstigt att förändringen i strukturerna kring informationskontrollen och tillgängligheten inte görs i en handvändning. Mer än två år efter den egyptiska revolutionen har en stor del av glädjen och förväntan i landet förbytts i frustration över den långsamma takt i vilken förändringar genomförs.
Men medan Egyptens övergång mot demokrati går i maklig lunk finns grupper i samhället som tar egna initiativ.

En av dessa är Mosireen. Inhyst i en våning i Jaqubians hus – det kända, från boken med samma namn – i hjärtat av Kairos Downtown, verkar detta helt oberoende och icke-vinst-drivande mediekollektiv. Mosireen grundades under revolutionen, som ett svar på att behovet av att understödja och arkivera alla inspelningar från folk på gatan, utrustade med mobiltelefoner, uppmärksammades. Och Mosireen har fått stor genomslagskraft, inte minst på Youtube, som den mest sedda icke-vinst-drivande kanalen någonsin i Egypten.

Omar Robert Hamilton är en av Mosireens grundande medlemmar. Han verkar som oberoende filmare och är aktuell med den nyss prisbelönta kortfilmen ”Though I know the river is dry”. Han är även producent för den årliga litteraturfestivalen i Palestina. Liksom många andra egyptier bosatta utomlands, återvände han till Kairo endast några få dagar in på revolutionen. Jag träffar Omar i Mosireens kontor. Nyss hemkommen från en månad i Ramallah försöker han åter vänja sig vid tempot i Kairo.
Han berättar utförligt om behovet av att presentera alla de olika individuella berättelser som finns i det nya Egypten.
– Genom att samla in och tillgängliggöra inspelningar från vanligt folk som med mobiler dokumenterat det de bevittnat på gatorna erbjöds en motbild till den, hårt kontrollerade, bild som förmedlas av officiella mediekanaler.

Och den medborgarjournalistik som bedrivits under revolutionen har tillskrivits stor betydelse för händelseutvecklingen.
Alla inspelningar arkiveras och Mosireens revolutionsarkiv är tillgängligt för alla. Arkivet är redan omfattande, och problematiken kretsar inte kring att utöka det, vilket sker löpande.
– Någon av oss är alltid på plats där det händer något. Och alla har kamera, berättar Omar.
Problemet är snarare, som det vanligen är när det gäller digitalt material, omhändertagandet, sorterandet och klassificeringen av det ofta omfattande materialet. Arkiveringen görs nu i Pad.ma (Public Access Digital Media Archive), och är än så länge sökbart kronologiskt. Arbete pågår, först och främst med att skapa effektiva sökord.

Som komplement till videoarkivet bedriver Mosireen ett oral history-projekt där personliga vittnesmål av olika karaktär har samlats in löpande.
– Det handlar om ögonvittnesskildringar om tortyr, missha ndel och fängslande, berättar Omar. Vi försöker även samla in längre vittnesmål där folk får berätta om sina erfarenheter de senaste två åren i ett mer standardiserat oral history-format.
Även detta material ska finnas tillgängligt i ett online-arkiv.
– Vi har skapat en pilotversion som är igång nu men det är så klart en stor uppgift att mata in information i systemet. Vi hoppas på att fler personer kan förstärka arbetslaget. Just nu arbetar 15 personer regelbundet med Mosireens verksamhet. Under de dagar då det händer mycket i landet rör det sig dock om betydligt fler.

Det är en brokig blandning av människor som är aktiva inom Mosireen. Flera är filmare, några är forskare, konstnärer, skådespelare, designers. Den yngsta är 22 och den äldsta drygt 40. Vissa har studerat utomlands, andra har delvis utländsk bakgrund, och några har bott och verkat i Egypten hela sitt liv. Någon tydlig linje som förenar aktivisterna är svår att finna, vid sidan av att alla bekänner sig helhjärtat till revolutionen.
Öppenhet är ett nyckelord i verksamheten och Mosireen bedriver även filmvisningar. Projektet Tahrir Cinema syftar till att visa Mosireens material offentligt under stora öppna filmvisningar. Mosireen har som mål att skapa ett nätverk av medborgarjournalister över hela landet och utbildar unga människor i medborgarjournalistik. Vid ett av mina besök pågick en workshop i inspelningsteknik. Enkla handgrepp förevisades, som hur man gör för att undvika störande bakgrundsljud, och även grundläggande intervjuteknik.
– Målgruppen är unga egyptier som annars inte har tillgång till kunskapen och medlen.
Egypten har kritiserats för att ha försummat sitt moderna kulturarv överlag. Medan fokus har legat på att exponera antika turistattraktioner har sådant som skulle kunna ligga i vanliga egyptiska medborgares intressen i stort sett negligerats. Litet har hittills hänt sedan revolutionen. Men en inblick i detta mediekollektivs målmedvetna verksamhet ger en föraning om förändring. Namnet Mosireen? Jag får förklarat att det är en ordlek – en blandning mellan orden ”Egypten” (Masr) och ”beslutsam”, på arabiska.
Protesterna i Egypten har ibland kallats för Facebook-revolutionen. Detta är naturligtvis en förenkling men tillgängligheten till digitala media i kombination med sådan gräsrotsverksamhet som bedrivs av Mosireen skapar nya möjligheter i Egypten för det framtida bevarandet av folkets narrativ från revolutionen och framåt – som komplement, eller motvikt, till det officiella. 

”Genom att tillgängliggöra
inspelningar från vanligt folk som dokumenterar med mobiler, erbjöds en motbild till den, hårt kontrollerade bild som förmedlas av
officiella kanaler. ”

Text Madeleine Engström Broberg

ANNONSER