ANNONSER

Arkivet som emigrerade …och återvände

Att arkiv liksom böcker har sina öden, det vet alla. Men att arkiv också kan emigrera är kanske inte så känt. Släkten von Saltzas arkiv är ett sådant.

Adelssläkten von Saltza är idag bortglömd men var ursprungligen en gammal tysk ätt som via Estland kom till Sverige och introducerades på det svenska riddarhuset år 1731. Flera av medlemmarna gjorde sig bemärkta som militärer och åtnjöt bland annat stort förtroende hos Gustaf III.

Edvard Fredrik von Saltza (1775-1859) stod högt i gunst hos kronprins Karl Johan, troligen genom gemensamma intressen i frimurarorden. Därigenom kom han att bli en framstående person inom hovet, utnämndes till överstekammarjunkare och blev 1843 den siste att upphöjas i grevlig värdighet. Han var inte bara militär och hovfunktionär utan skrev också historiska berättelser i tidens smak, med titlar som De sista folkungarna och Snö Sigvaldsson, alla sedan länge olästa. Hans starka religiositet och intresse för mystik avspeglas i de många manuskripten rörande religiösa ämnen. Det mest spridda verket var en bönbok som kom ut i 42 upplagor. På antikvariat kan man fortfarande hitta memoarboken Familjeanekdoter och minnen från barndomen (utg. 1912) som skildrar hans barn- och ungdom i den västgötska lantadeln under 1700-talets slut.

Sonsonen Carl Fredrik von Saltza (1858-1905) började sina studier vid Konstakademien men var missnöjd med undervisningen och reste efter ett par år till Bryssel och Paris. Hemkommen anslöt han sig till opponentrörelsen och medverkade vid Konstnärsförbundets bildande. Reaktionen mot den konservativa konstsynen kanske var en bidragande orsak till att han 1891 emigrerade med sin familj till USA där han försörjde sig som porträttmålare och lärare på ett flertal olika konstskolor i bland annat St. Louis, Chicago och New York.

När släktens siste medlem i Sverige hade avlidit 1926, skeppades därför familjens arkiv över till USA och den där fortlevande grenen. Genom åren fördelades emellertid arkivet mellan olika släktingar och kunskapen om dess ursprung liksom om det svenska språket började falla i glömska.
För cirka tio år sedan började därför ­Nicholas Adams, arkitekturhistoriker i New York och barnbarnsbarn till Carl Fredrik von Saltza, att från sina kusiner samla in handlingarna med tanken att återföra dem till Sverige där de skulle vara till större glädje. Han kontaktade Kungliga biblioteket och under 2005 kom lådorna med släktens arkiv åter till, om inte hembygden, så i alla fall till hemlandet. Genom denna insats räddades arkivet säkerligen från att splittras och försvinna i källare och på vindar i USA.

Arkivet som idag omfattar fyra hyllmeter utgörs av handlingar rörande medlemmar av släkten von Saltza från 1600-talet till 1920-talet. Nästan hälften består av ovan nämnde Edvard Fredrik von Saltzas manuskript.

Bland de mer udda handlingarna i arkivet utmärker sig en utnämning av Carl Fredrik von Saltza (1717-1801) i det franska regementet Royal Suédois, undertecknad av Ludvig XV år 1743. Andra märkvärdiga handlingar är till exempel beskrivningen av en sjöexpedition 1756 av amiralen Didrik Henrik Taube, vars dotterdotter var gift von Saltza, samt några kok- och receptböcker från 1700-talet.

Av störst intresse för dagens forskare är nog ändå handlingarna rörande herrgården Mem vid Göta kanals utlopp i Slätbaken, och ett 80-tal underlydande gårdar och torp, huvudsakligen i Östergötland. Lagfarter, köpehandlingar, bouppteckningar, husesyner och andra handlingar från 1600-, 1700- och 1800-talen bör vara av stort intresse för lokalhistoriker och byggnadsforskare. 

”När släktens siste medlem i Sverige hade avlidit 1926, skeppades därför familjens arkiv över till USA.”

Fakta
Släkten von Saltza finns idag inte kvar i Sverige men fortlever i USA. En på sin tid känd medlem var simmerskan Chris von Saltza som tog tre guldmedaljer i de olympiska spelen 1960.

Arkivet återfinns under acc.nr 2005/ 44 på enheten för handskrifter, kartor och bilder på Kungliga biblioteket.

Thomas Skalm är arkivarie vid enheten för handskrifter, kartor och bilder på Kungliga biblioteket

Text och foto Thomas Skalm thomas.skalm@kb.se

ANNONSER