Bilder som berättar – 100 år med porträttfotografen Emil Wijgård

Det är en sällsam upplevelse att möta människor, mitt uppe i livet och samtidigt frusna i det förgångna. De har avbildats i sina hem, i sina trädgårdar, i vad som skenbart kan ha varit deras vardag. Fotografen Emil Wijgård och hans son Kjell har lämnat efter sig fler än 80 000 negativ och glasplåtar från… Read More »

2018-06-29

Det är en sällsam upplevelse att möta människor, mitt uppe i livet och samtidigt frusna i det förgångna. De har avbildats i sina hem, i sina trädgårdar, i vad som skenbart kan ha varit deras vardag. Fotografen Emil Wijgård och hans son Kjell har lämnat efter sig fler än 80 000 negativ och glasplåtar från början av 1900-talet fram till 1980. Alla berättar de något om människorna som porträtterades och tiden då bilderna togs.

Bilder som visar gubbar och gummor som fortfarande minns 1800-talets första hälft. Barn som hunnit växa upp och leva och dö. Familjer som bor i trähus omgivna av björkar, grusvägar, gårdar och öppna fält. Ibland har de hästar, ibland hundar, då och då en katt. De har klätt upp sig för fotografen som anländer på sin motorcykel. Med sig har han en rymlig låda på ben. Han ställer den i gräset, ser till att alla är propert uppradade och exponerar glasplåten för ljus. Det går på ett ögonblick men varar för evigt; alltsammans bekant men ändå oavvisligt främmande.

Jag väljer på måfå ut ett tidigt och för Emil Wijgård typiskt porträtt på en familj. Enligt sittningsboken heter fadern Arvid Larsson, och på bilden som är tagen 1918 står han i vårgrönskan med sin fru och sina tre barn framför sitt hus i Kungsbyn. De är välklädda och verkar lyckliga tillsammans.\nDet sägs att en bild säger mer än tusen ord. Det är kanske sant, men den säger inte alltid det man tror.\nDet vi ser är en nybliven familj som hoppas på livet och planerar för sin framtid. Men Arvid skulle dö redan framåt hösten, enligt församlingens dödbok i spanska sjukan. Modern – det visar sig att hon hette Hildur – lämnades ensam med deras tre barn. Med deras fyra barn. Karl Arvid är inte med på fotografiet och skulle födas först i mars 1919, fyra månader efter faderns död.

Vi ser hus och landskap och blommande träd. Huset är för övrigt inte deras. Arvid var statardräng och familjen flyttade från gård till gård. I dödboken noteras ”jordbruksarbetande hyresgäst”.

Hösten 1921 dog även Hildur, av inflammerad blindtarm, och barnen blev föräldralösa. Flickorna vårdades av deras farmor medan pojkarna adopterades av fosterföräldrar och gavs nya släktnamn. De växte upp, gifte sig, skaffade egna barn och levde normallånga liv i och bortom det Västerås som de växt upp i. Margit, till vänster i bild, gifte sig 1935 och fick tre barn. Lilly, till höger, gifte sig 1940 och fick även hon tre barn. Gustaf Åke, som sitter i sin mors knä, förblev barnlös men gifte sig 1944 och flyttade in på Stora Essingen. Den yngste Karl Arvid adopterades till Surahammar och bosatte sig senare i Saltsjöbaden. Gifte sig 1951 och fick två barn. Han kom att dö först av syskonen, 68 år gammal.

Skomakarsonen Emil Alfred Andersson föddes år 1884 i Norrköping. Namnet Wijgård tog han sig under 1900-talets första år, efter Wij gård i Kimstad där hans far växt upp och hans farfar varit lantbrukare. Intresset för fotografi utvecklade han samtidigt som han arbetade som vävare på hemorten. Redan i 18-årsåldern byggde han sin egen kamera av en cigarrlåda och började ta bilder i hemmet och i sin hemtrakt. Efter att ha gjort värnplikten vid Malmslätt och tillbringat några månader på Hässelby sanatorium blev han yrkesverksam kameraman. År 1909 arbetade han som resefotograf i Finspång, och åren därpå som fotoelev på Lindelövs fotoateljé i Norrköping. Karriären tog honom sedan söderut, till Fristad och Borås 1911, och så till Göteborg, dit han kom med sin nyblivna hustru Lola i maj 1913.

Där blev de kvar till hösten 1914. Då väntade de barn tillsammans, och kanske för att öka sina inkomster öppnade Emil egen ateljé i Bollebygd, ett litet stationssamhälle några mil åt Boråshållet. I början av 1915 fick paret sonen Kjell, som dock aldrig skulle minnas denna sin första tid i Västra Götaland. Inpå sommaren 1916 begav sig familjen till Västerås. Emil hade accepterat anställning hos hovfotograf Ernst Blom.

Vän av ordning anmärker att Blom inte skulle bli hovfotograf förrän några år senare. Men han hade en ateljé på Stora Gatan 58, där Parkhuset ligger idag, och ett par decenniers erfarenhet av fotografiskt bildskapande. Samarbetet skulle ändå bli kortvarigt. Man talar om viljestarka personligheter med olika konstnärliga identiteter. Säkert är att Emil år 1918 öppnade egen ateljé, sin andra, men sin första i Västerås. Ateljé Wijgård låg fram till 1930 på Katrinelundsvägen 24 och användes som studio och utgångspunkt för otaliga motorcykelresor i Västerås omnejd.

1918 var ett prövande år bland andra. På grund av kriget rådde livsmedelsbrist och man tvingades ransonera med enkla basvaror som smör, bröd och potatis. Föregående år hade folk hungerdemonstrerat i olika delar av landet och tusentals arbetare i Västerås hade hotat att göra revolution. Någon revolution blev det inte men kravet på ransonering bestod till slutet av augusti 1919. Till och med på slottet i Stockholm uppmanades gäster att ta med egna sockerdosor. Emil Wijgårds bilder rymmer likväl ingen hungersnöd. Istället fotograferade han de välförsedda livsmedelshyllorna i Sveas affär som 1918 låg på Allégatan, inte långt från hans ateljé. Två biträden står och arbetar, den ena väger bröd, den andra lägger något – är det godis? – i en pappersstrut, och i förgrunden ligger matvaror nedpackade på disken.

I bjärt kontrast skriver arbetarförfattaren Maj Hirdman om Västerås hungersnöd i sin dagbok: ”I dag svimmade ett par unga kvinnor i kön i mjölkbutiken. Nu har man inget annat att äta än foderbetor. Rötterna är slut, foderbetorna halvruttna.” Nöden blev genom Wijgårds lins till överflöd. Medan 1918 var krigets sista år var det spanska sjukans första. Tiotusentals svenskar dog under hösten i denna ovanligt svåra form av influensa, och Arvid Larsson i Kungsbyn var inte den ende västeråsare som fick sätta livet till. Bara vid Västmanlands regemente på Viksäng avled hastigt 96 personer. Men inte heller av detta ser vi några spår i den wijgårdska bildsamlingen. Människorna i hans porträtt är påtagligt fast i sin egen tid och samtidigt skilda från den, från de yttre omständigheter som varje svensk och västeråsare år 1918 ställdes inför.

Wijgård var varken journalist eller dokumentärfotograf. Bilderna är för det mesta uppgjorda och tagna med hänsyn till hur de avbildade själva ville bli sedda. De verkliga förhållandena träder fram indirekt, som i porträttet av familjen Johansson i Granelund, egendomligt grupperad bland sina odlingar. Man vill visa att man har tillgång till mat, och säger därmed också att tillgång till mat inte är en självklarhet. Så kan bilderna förstås av en betraktare idag och deras tid kan, trots att den är delvis oigenkännlig, mötas av vår egen.

År 1930 flyttade Ateljé Wijgård till Kopparbergsvägen 31, intill det dåvarande Epidemisjukhuset. Emil blev mer av en stationär studiofotograf, vilket också sonen Kjell blev, som tog över ateljén när Emil gick i pension år 1950. I ytterligare trettio år fortsatte på detta sätt verksamheten tills även Kjell pensionerades. När ateljén år 1980 såldes till en fotograf i Enköping hade de bägge Wijgårdarna gett upphov till en diger samling av glasplåtar och negativbilder. Numera förvaltas denna samling, beståendes av närmare 80 000 bilder, av Västerås stadsarkiv.

Text: Henrik Sundholm

Dela
Skriv ut

#nyheter


Fler reportage

Se alla


Inga artiklar med Nyheter tagg hittades