ANNONSER

Den första arkivläran

Arkivarieyrket har utvecklats sedan 1571 då branschens första lärobok gavs ut. I Den äldsta arkivläran, författad av Jacob von Rammingen, kan man läsa om förväntningarna på dåtidens arkivarier. Att äga ett gods och vara avlad av hederliga föräldrar var, enligt von Rammingen, två nödvändiga förutsättningar.

Arkivvetenskapens historia saknar formell början. Att välja ut en startpunkt är till sin natur före-nat med godtycke, men man skulle kunna hävda att startpunkten äger rum år 1571. Det året pub-licerades den första arkivläroboken, på svenska utgiven som Den äldsta arkivläran, av Jacob von Rammingen (1510-1582). Det var inte den första läroboken som skrevs, och det vet vi bland annat för att von Rammingen själv hänvisar till äldre opublicerade verk som han har skri-vit. Men det var den första som gick i tryck och den äldsta som fortfarande är bevarad.

Läroboken, som från början heter Om registraturet samt dess bygge och styre, daterad 6 sep-tember 1570, skrevs på godset Lüblachsberg i Heidelberg i dagens sydvästra Tyskland. Jacob skrev den inte så mycket av akademiskt intresse som för att gagna det von rammingska familje-företaget. Hans far hade lärt upp honom till arkivarie, eller till något som påminner om dagens arkivarieyrke, när han var rådgivare och registrator hos den Württembergska regeringen under kung Ferdinand. I boken kan man läsa att fadern där blivit ”den förste som uppfunnit, uppställt och framlagt den ädla, högst nödvändiga och mycket nyttiga konsten”. Jacob menar att hans far var den förste att upprätta en arkivlära, och själv förde han kunskapen vidare till sina egna söner och brorsöner.

Det är inte självklart att Jacob von Rammingens skrift, som inte är längre än ett sextiotal sidor, förtjänar att kallas lärobok. Den bygger på en brevväxling som Jacob hade med Augsburgs stadsskrivare i slutet av 1530-talet, där han för övrigt också upprättade ett registratur åt rådet, och går sällan in på detaljer om hur man gör för att registrera handlingar. Den som hade velat lära sig till arkivarie eller registrator hade inte med bokens hjälp kunnat göra det. Det var också så Jacob ville ha det. Delvis var han rädd för att råka avslöja herremännens hemligheter. Delvis var han också övertygad om att arkivarieyrket skulle läras ut muntligt, och eleven förväntades ”till sin död tiga” om det han fått veta.

Med sin bok tycks von Rammingen vilja skapa arbetstillfällen åt sin familj. Därför understryker han den praktiska nyttan av god arkivhantering. Det behövs för att de flesta människor är ”onda, illvilliga och ogudaktiga”. När vi idag motiverar behovet av information för rättskipning med demokrati och rättssäkerhet, gör von Rammingen det med den mänskliga ondskan. Överallt finns de som vill ”rycka till sig någon annans egendom och gods” genom ”snabbtänkt arglistig-het”, men om herremannen har ordning på sina papper kan de avslöjas. Skriften uppehåller sig vid detta i ett långt stycke med på rad citerade ordstäv för att driva hem poängen: de förryckta och gudlösa ska ”kasta människor över repet”, ”knuffa i säck och under bänkarna”, ”ge orättfär-dig och rutten sak ett gott sken”, ”visa sång för näsan”, ”dra lång näsa”, ”kila lus och göra häm-sko”, ”göra svart till vitt”, ”kunna sälja råttlort som peppar”. Så skrämmer von Rammingen, kanske med gott fog, upp herremännen och skapar arbeten åt sina efterkommande.
Behovet av framtida forskning nämns inte. Det är då som nu den nytta som är svårast att moti-vera ekonomiskt.

När herremännen väl har läst detta, och förstått att de behöver lägga resurser på att vårda sina arkiv, måste de ju hitta en arkivarie att anställa. Därför ägnar von Rammingen en stor del av sin skrift åt att förklara hur de ska gå tillväga. I tre avsnitt berättar han vad för slags person de sö-ker, hur denne ska examineras (intervjuas) för att komma i tjänst, och vad för ed han sedan ska svära inför registraturet. Von Rammingens ambition att professionalisera arkivarieyrket lyser igenom med höga krav på arkivariens sociala bakgrund, egenskaper och kunnande.

Vem lämpar sig då som arkivarie? Jacob von Rammingen ger raka besked. Arkivarien bör vara ”född i äkta säng, avlad av hederliga föräldrar”. Den som kommer från oärliga föräldrar får inte samma tillit, och det är nödvändigt att herremannen kan lita på sin arkivarie. Av samma skäl måste arkivarien vara fri, ”icke livegen under någon”, och dessutom ”ärbar till samhällsklass, leverne, vandel och natur”. Särskild vikt läggs vid arkivariens karaktär. Han bör vara stillsam, inåtvänd och varsam i sitt tal, “alltså duger ingen mångpratande, lösmynt och alltför sällskaplig person”. Han arbetar hellre än befinner sig ”i goda vänners och dryckesbröders lag” eller hos ”unga vackra kvinnor”. Sådant som ”supande, spelande, dans, sång och rännande” håller han inte på med. Det är också angeläget att arkivarien sedan mer än trettio år tillbaka äger ett gods ”ty ju äldre egendomen är, desto mer förstånd, visdom och erfarenhet har ägaren”.

När herremannen till slut har funnit en hederligt avlad och inte alltför sällskaplig godsägare är det dags för arbetsintervju. Den består av två moment där bara det första, som inriktar sig på teoretisk kunskap om arkivväsendet, är nödvändigt vid ett gott resultat. Till en början ska den blivande arkivarien kunna förklara vad ett registratur är. Sedan ska han berätta hur många slags registratur som finns, hur många avdelningar de olika registraturen behöver och hur många ”hu-vuden, kroppar och lemmar” de har. I läroboken talar von Rammingen om två kroppar: chartophilatium, arkivets verksamhet och lokaler, och tabularium, dess förteckningar och sam-mandrag. Kan han också förklara hur många förvaringsrum registraturet behöver har han klarat intervjun och kan anställas.
Om han misslyckas med att korrekt besvara en eller flera av frågorna går intervjun över i sitt andra moment. Det är mer allmänt hållet och inriktar sig på läsförståelse. Man ber den intervju-ade att läsa ett brev, och sedan ska han kunna redogöra för dess viktigaste punkter. Han ska förklara varför brevet är av intresse och hur ett sammandrag av brevet borde se ut, och har han ett ”så skarpt förnuft, ett så begåvat huvud, ett så grundmurat och fast förstånd, samt en sådan skicklighet och konst att han korrekt kan referera brevets innehåll”, då finns det ännu hopp. Han får då avlägga ett slutprov där han ska göra ungefär samma sak en gång till, men med en ”stor och viktig handling” som har ”många teman och teser”. Består han slutprovet kan han anställas och sväras in vid registraturet.

Som inträdesritual måste den nye arkivarien ”lova och svära till sin herre” och till arkivets ”överste handhavare” att han ”städse och i alla tider, så länge han är i och vid detta regemente och verk, ska vara trogen, hörsam och värdig”. Han ska svära att ”varna för skada och avbräck” och vara ”till evig underrättelse och information” inför sin herreman. Dessutom ska han göra sammanfattningar av hela registraturet och tillfoga egna kommentarer, argument och noteringar. Hur femtimmarsdagarna skulle räcka till allt detta förblir en öppen fråga. Man anar att 1500-talets Tyskland saknade en utpräglad fikakultur.

Arkivläran publicerades i en tid då tryckpressen hade fått genomslag och mängden pappers-handlingar ökade i snabb takt. Om man tidigare hade kunnat hantera sina arkiv utan en formali-serad arkivlära blev det gradvis svårare från och med 1500-talet. Jacob von Rammingen drog nytta av utvecklingen genom att sprida sin arkivlära, och han gjorde bestående intryck på senare tyska arkivteoretiker. Sannolikt hade han också som politisk ambition att öka adelns inflytande över landets eller furstendömets maktutövning. Främst adelsmän kunde motsvara hans krav på arkivariens sociala bakgrund.
I sin bok talar han förstås inte om arkivarier utan om registratorer, och begreppet registratur tycks beskriva registratorns verksamhet i sin helhet, med alla yrkesuppgifter som den innebar. Det blir alltså en pedagogisk kompromiss att överföra det von rammingska registraturbegreppet på dagens arkivarieyrke.
Det är lätt att beundra Jacob von Rammingens driftighet och vilja att föra sin fars arkivlära framåt. Svårare är det att finna konkreta beröringspunkter med dagens arkivarieyrke. Arkivarier kan numera vara avlade hur som helst och rentav sakna egna gods. Någon rituell ed svär de hel-ler inte. Och yrket lärs ut vid högskolor och universitet, både muntligt och skriftligt, helt utan hemlighetsmakeri. Man undrar hur von Rammingen hade reagerat på att våra makthavares pro-tokoll oftast är allmän offentlig handling?

Henrik Sundholm

ANNONSER