ANNONSER

alla-åker-till-Västerås

Det var nödvändigt att vända historiens blad – men först måste vi läsa texten

Trudy Huskamp Peterson var en av inledningstalarna vid Arkivveckan i Västerås. Hennes anförande hade rubriken ”Internationellt arbete med att dokumentera krigsförbrytelser och rättsövergrepp”. Det gav henne också anledning till reflektioner över nationalismen, över mänskliga rättigheter och över arkivariens viktiga roll.

Peterson inleder med ett resonemang om nationell identitet under artonhundratalet och nittonhundratalets första del, då man byggde monument, skrev nationalsånger, samlades in sagor och putsade upp sin ärorika historia. Nationsbyggandet ledde också till en ny syn på rikets handlingar, arkiven, som en del i det nationsförstärkande arbetet. Självständiga arkivinstitutioner skapades, vackra arkivbyggnader uppfördes; som den pampiga byggnaden för Riksarkivet, 1890 eller USA:s nationalarkiv från 1933.

Intresset för arkiven som förvaltare av en nationell historia innebär givetvis också en risk. Vid krig, revolutioner, statskupper, men även vid regeringsskiften av mindre våldsam natur, kan det uppstå önskemål om att fixa till arkiven, ta bort sådant som besvärar, skapa en ny nationell berättelse eller överbetona en gammal.

När ett land gör sig av med en förtryckarregim är det viktigt att man hanterar övergången på ett sätt som så långt möjligt skyddar sanningen, ställer de ansvariga till svars och ger offren upprättelse. När det gäller regeringssanktionerade kränkningar av mänskliga rättigheter kan inte samhället gömma sig för sig själv, säger Peterson. Hon identifierar fyra viktiga punkter för övergångsprocessen: Att ställa den tidigare regimen till svars, att förvissa sig om att inte ”bad people” återvänder till makten, att få fram sanningen om vad som hände, att bygga upp igen, ersätta skador och kompensera för lidanden.
Hon betonar att varje sådan diskussion måste börja med att man har trovärdiga data att utgå från. Minnen kan blekna eller förändras, lögner kan få fäste. Dokument och inspelningar är mer beständiga.
Hon kallar sig ”human rights archivist” vilket låter förvillande likt human rights activist, och det har hon inget emot. Hennes budskap kan sammanfattas med den sydafrikanska politikern Alex Borains ord om den försoningsprocess som Sydafrika gick igenom på 1990-talet: ”Det var nödvändigt att vända historiens blad, men först måste vi läsa texten.”

Sydafrikanerna behövde läsa texten, få veta vad som hänt, höra vittnesmålen och bekännelserna innan de kunde vända blad och gå vidare. Och då vill det till att det finns människor som kan vittna, eller dokument som man kan använda i sökandet efter sanningen.
– Polisrapporter, säger Peterson torrt, hör till de rikaste källorna.
Peterson menar att alla samhällen har anledning att se tillbaka och beskriva verkligheten som den var. Det förflutna håller inte tyst. Det finns många som minns, eller tror sig minnas. En nation måste möta sin historia, både det heroiska och det plågsamma, för att kunna gå vidare tillsammans, för att bryta onda cirklar av våld och hämnd som annars kan förlängas i generationer, eller århundraden. Hon beklagar att USA inte haft någon sanningskommission eller mer omfattande intern debatt om den roll som USA har spelat i många internationella konflikter.

Undangömda skeenden i ett lands historia tas ofta upp till granskning först när det börjar bli svårt att hitta dokumentationen. Som ett exempel nämner hon indianbarnens skolgång i Kanada och USA från mitten på 1800-talet och hundra år framåt. De internatskolor, som barnen i praktiken tvångsrekryterades till, hade som uppgift att ”avindianiserade” dem. Dödligheten var hög, övergrepp vanliga och förnedring ett inslag i vardagen. Skolorna drevs oftast av ”non-governmental organizations”, vars dokumentation är knapphändig. De källor man kan hitta i dag är personliga vittnesmål från elever, lärare och andra anställda.

Ett annat exempel är de över hundra tusen japaner (och amerikaner med japanskt ursprung) som tvångsinternerades i USA under andra världskriget. Där fanns få dokument. När man väl fattade beslut om kompensation, på 1990-talet, fanns bara oläsliga hålkort med uppgifter om varje individ. Till sist lyckades man dock uppbringa en gammal hålkortsläsare, så att det gick att få fram uppgifterna.

PetersOn återkommer till begreppen rätten att få veta (för individen) och skyldigheten att minnas (för staten). Hon betonar arkivariernas viktiga roll i alla dessa skeenden. Det är viktigt att väga in aspekter om mänskliga rättigheter när material bedöms eller gallras: Kan någon behöva åberopa detta i framtiden? Rätten att få veta handlar också om rätten att få veta vad som finns i arkiven om bra register och förteckningar och till syvende och sist om kunniga arkivarier.

Hennes anförande handlade till stor del om arkivariernas roll som demokratins väktare, som de mänskliga rättigheternas skyddsvärn och som en motståndsrörelse mot historieförfalskning. När jag talade med en tidigare kollega efter föreläsningen sade han: ”Det här var riktigt upplyftande. Man känner sig ju som värsta hjälten!” 

”En nation måste möta sin historia, både det heroiska och det plågsamma, för att kunna gå vidare tillsammans.”

Bildtext: Under arkivveckan i Västerås i maj samlades över fyra hundra personer från arkivsektorn. Här symboliserade av “Aseaströmmen” från 1989, av konstnären B G Broström.

“Rätten att få veta handlar också om rätten att få veta vad som finns i arkiven.”

Text och foto Karin Englund karin.englund@tele2.se

ANNONSER