ANNONSER

Digital kulturgärning

Under hösten var det nära att ett stort material från Sveriges internetbarndom gick förlorad. Hur ska vårt digitala kulturarv bevaras och vem bär ansvaret när tusentals webbsidor kan raderas i tysthet? Tidskriften Arkiv sammanfattar den korta men avgörande debatten som uppstod då Tele2 ville stänga ner Swipnet.

Swipnet startade sin verksamhet 1991 och var Sveriges första kommersiella internetleverantör. 1994 uppgick de i Tele2 som sedan dess har ansvarat för driften. Swipnet gjorde det enklare för den svenska allmänheten att koppla upp sig på den begynnande webben och innebar även helt nya digitala uttrycksmöjligheter. Användarna av Swipnet kunde nämligen skapa egna webbplatser vilket skulle visa sig bli mycket populärt. Genom åren skapades tusentals hemsidor om nästan lika många ämnen. Människor presenterade sin familj, skrev om sina intresseområden och vägledde varandra med länkar till smultronställen i den fortfarande icke Google-indexerade webbvärlden. I och med att internet utvecklades så uppkom nya plattformar, inte minst bloggportaler, och med tiden så sökte sig många av Swipnets användare vidare till nya uttryckskanaler. Webbsidorna på Swipnet fortsatte dock att existera och åren gick.

Någon gång under sommaren 2014 meddelade Tele2 att Swipnet skulle stängas ner från och med 31 augusti. Det skulle inte längre vara möjligt att logga in på sitt användarkonto och, framför allt, samtliga personliga webbplatser skulle raderas. Beskedet gick nog de flesta helt förbi men några som fick nys om nedläggningen var Archive Team, en löst sammansatt grupp beståendes av ”aktivistarkivarier” världen över. Archive Team hjälper varandra att hålla koll på webbplatser med kulturellt intressant innehåll som riskerar att försvinna. Därefter försöker de spara ner så mycket publik data som möjligt innan det är för sent. Mycket av det som sparas hamnar hos den icke vinstdrivande webbplatsen Internet Archive (archive.org). I fallet med Swipnet genomförde de en bevarandeaktion i det större formatet. Genom att installera deras programvara, The Archive Warrior, kunde vem som helst vara med genom att upplåta delar av sin bandbredd som möjliggjorde en snabbare nedladdning. Jag var själv delaktig i detta och det var spännande att se hur flödet tickade på megabyte för megabyte.

Först i augusti uppmärksammades Swipnet-stängningen genom enstaka blogginlägg. Nyhetsrapporteringen fortsatte sedan i riksmedia. På sociala medier och i kommentarsfält började människor minnas Swipnet och reagera på stängningen. “Den här typen av material skulle troligen få framtida folklivsforskare att gråta blod över att vi lät den gå förlorad för alltid, men jag hoppas att det mesta finns arkiverat någonstans, och att vi snart blir bättre på att förvalta vårt digitala kulturarv med gemensamma resurser.”, konstaterade .SE-stiftelsen i ett uppgivet blogginlägg. Kungliga Biblioteket, som har samlat in webbsidor sedan 1997, skrev på Twitter att det är “omöjligt att veta hur pass fullständiga våra insamlingar är. Dels vet vi inte hur stort Swipnet är, dels har vi aldrig gjort någon kvalitetskontroll.”

Att kalla det som uppstod för en regelrätt debatt är kanske att ta i men två olika läger kunde ändå urskiljas. På ena sidan stod den webbintresserade allmänheten och kulturarvssektorn som insåg vilket fantastisk källa Swipnet är för vår digitala historieskrivning. På andra sidan stod Tele2 som i intervjuer visade förståelse för intresset men stod fast vid att en fortsatt drift av Swipnet skulle innebära ökade kostnader som de inte var beredda att betala. Att de ständigt föll tillbaka på argumentet att Swipnet var en plattform med väldigt få aktiva användare visade på en oförståelse till vad det egentligen handlade om: tusen och åter tusentals med webbsidor som visar hur den svenska webben såg ut vid ett tidigt skede i utvecklingen.
Vid en jämförelse mellan en Swipnet-sida och nutidens webbsidor är det tydligt vilka framsteg som har gjorts sett till såväl grafik som kod. Många av webbplatserna på Swipnet är rikt utsmyckade med små animationer och färgglada länkar som blinkar. Nostalgiskt och lite småfånigt enligt vissa. Jag är dock övertygad om att dessa webbsidor är intressanta för den framtida forskningen på en mängd olika vis.
Vad valde människor att skriva om när de plötsligt fick tillgång den här nya tekniken? Vad var möjligt att göra grafiskt och hur utnyttjade människorna den bakomliggande koden? Swipnet borde vara en mediearkeologisk guldgruva för så väl etnologer som forskande system­vetare.

Uppståndelsen kring Swipnet visar med all tydlighet på svårigheterna med att bevara det digitala kulturarvet. Webben är flyktig till sin natur. Uppdateringar och förändringar gör att webbplatser ofta är allt annat än fixerade enheter. Att Swipnet-sidorna har funnits kvar i mer än tjugo år är anmärkningsvärt bara i sig. Webbplatser kan annars försvinna med väldigt kort notis. Om ingen hade uppmärksammat stängningen så hade Tele2 raderat Swipnet helt och hållet i tystnad. Mycket av det som är kulturhistoriskt intressant idag skapas på webben men ett problem uppstår när materialet samtidigt lagras på servrar som ägs och kontrolleras av kommersiella företag med helt andra intressen än att säkerställa morgondagens kulturarv.

Den 31 augusti, ett halvt dygn innan stängningen, gick Tele2 ut med ett pressmeddelande. En dialog med .SE-stiftelsen pågick ”för att tillse att de personliga sidorna bevaras som internethistoriskt arv.” En månad senare var det klart. Swipnet lever vidare som arkiverade webbsidor inom .SE-stiftelsens internetmuseum. En stor vinst för vår digitala historieskrivning och förhoppningsvis också en tankeställare till Tele2. Kulturarv engagerar. 

Människor presenterade sin familj, skrev om sina intresseområden och vägledde varandra med länkar till smultronställen i den fortfarande icke Google-indexerade webbvärlden.

Text Erik Önnevall erik.onnevall@gmail.com

ANNONSER