ANNONSER

Hjalmar branting

“Du röda jevul” Hat- och hotbrev i Hjalmar Brantings arkiv

Hat, hot, förtal och smädelser i brevform är inget nytt för vår tid. Långt innan sociala medier fanns skickades sådana brev, oftast anonymt, till överheten, politiska, eller religiösa motståndare och till de ansvariga för upplevda eller inbillade personliga oförrätter. De alltid funnits genom historien, framför allt i krissituationer och omvälvningstider.

I Hjalmar Brantings arkiv på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm är korrespondensen en viktig och omfångsrik beståndsdel. En beskrivning av arkivet finns i tidskriften Arbetarhistoria nummer 159-160, 2016. I brevsamlingen ingår en serie med drygt 650 anonyma brev från åren 1887 till 1925 med hyllningar, positiva synpunkter och kritik, ibland också brev med förvirrat innehåll,”dårbrev” enligt Brantings beteckning, samt inte minst hat- och hotbrev. De senare utgör ungefär en tredjedel. I huvudserien “Brev till Hjalmar Branting” förekommer liknande brev fast undertecknade med namn.
Hustrun Anna Branting berättar i boken Min långa resa. Boken om Hjalmar och mig (1945) att hennes man tog hotelserna “mycket lugnt”. Breven sparade han. Han ansåg att de hade “tidshistoriskt värde”. Samma sak minns dottern Sonja Branting-Westerståhl: “Kasta dem inte, var min fars kommentar oftast, de kan vara av tidshistoriskt intresse” (minnesartikel i Morgon-Tidningen 25 februari 1950).

Gränsen mellan hård kritik och hatiska uttalanden är inte alltid helt entydig. De hatiska och hotfulla breven kännetecknas av att de oftast är korta och kärnfulla, rakt på sak men också längre resonerande utläggningar, dock inte alltid logiska, förekommer. De innehåller många invektiv som ibland formligen staplas på varandra. Ett exempel från 1917: “Socialisten Branting! Föraktade och förbannade fosterlandsförrädare, modermördare, usling. Ni köpte dräng åt våld och förtryck – må maskar äta ert eländiga kadaver och må ni brinna levande”. Skribenterna använder ofta stilgrepp som versaler, dubbla understrykningar, utropstecken med mera. En hel del “brev” består av urklippta Branting-karikatyrer med nedsättande kommentarer. Kännetecknande är också de anonyma underskrifterna som markerar att avsändarna representerar “det äkta” och “det sanna”. Till exempel: “En svensk till hjärta och själ”, “En rättrogen svensk”, “En Ärlig Svensk Man”, “En partilös och därför fördomsfri”, “En folkets vän”, “Fosterlandsvän”.

Många brev är undertecknade med “svensk arbetare” eller bara “Arbetare”. Branting betecknas som “Folkets förförare”, “Fosterlandsförrädare”, “Förädareskurk”, “Wårt Lands Största Landsförrädare”. Och så haglar invektiven: “Ohängda Niding”, “Generalfähund”, “du djefla knöl”, “din djefla hund”, “Ni huggorm i Människas skepnad”, “Ärkeas”, “Fridsstörare”, “Samvetslösa uppviglare”, “Ni går Antikrists ärenden” samt naturligtvis “Röd-skinn” eller “Du röda jevul”. Men också ironiskt menade beteckningar förekommer: “F.d. Socialisten Kapitalisten Hjalmar Branting Redaktör?” (så som adressat på kuvertet), “Till den store Fredsaposteln” eller “Fredsstiftaren och Upprorsmakaren”.

Vissa hatbrev är snällt formulerade. I ett odaterat brev står till exempel: “Håll mun!! För Fosterlandets skull!”. I ett hatbrev från 1917 frågas på slutet: “Är ni kanhända katolik!” vilket för brevskrivaren tycks vara höjden på suspekt beteende. En person skickade brevet utan frimärke så att Branting fick betala 10 öre i lösen (augusti 1909). Men det förekommer också uttalade dödshot, de flesta från tiden för första världskriget. I två odaterade brev står exempelvis: “Ni bör snarast skjutas o. Era gelikar” eller: “En kula i skallen eller hellst 2. Passar DET? Bästa sättet att bli fri Er! Kommer i sinom tid!”. I ett brev från 1914 delades ut “Ett varningens Ord”, som anspelar på Sven Hedins skrift “Ett varningsord” från 1912 i samband med striden om stärkt försvar: “Akta ER för de mörka qvällarne. Ni är snart mogen till vedergällning”. I ett brev från Östersund (odaterat men från krigsperioden), undertecknat med “Tre dödsfiender!”, heter det: “Min kula skall snart nå ditt förrädiska hjerta om äfven en af oss skall sätta livet till”. I juli 1917 skrev “En Ärlig Svensk Man”: “Nu är måttet rågadt, och nu Din SKURK är din timme slagen, gör Ditt testamente, och afwakta döden, åtta dagar har Du på Dig till kulan gör sin fosterländska pligt”. I september 1917, undertecknat med “Sann German”, skickas ett snöre med kommentaren: “Se här silkessnöret (alldeles för fint för resten)”. Snöret – som man bara hade kunnat strypa en fågel med – finns kvar i kuvertet. I ett brev från 1905 av “En som för gammal vänskaps skull förrådt en hemlighet” varnas Branting om att det föreligger ett dödshot från “den sedan en tid existerande H. F. K. (Hemliga fosterländska klubben)”. De har “svurit på Er död”. “Ni kan ej vara säker någonstans. Var försiktig med hvad Ni äter. Lita ej ens på Edra närmaste”.

Politikern Hjalmar Branting var omstridd. Han hade lämnat sin klass så att säga, blivit socialist och den svenska socialdemokratins frontfigur; en rörelse som hade som mål att ta makten från de besuttna och makteliten och omgestalta det svenska samhället. Inte överraskande att han bara av den anledningen blev “ett rött skynke” för många. Hat- och hotbreven koncentreras särskilt till turbulenta år. 1902 med den politiska storstrejken. 1905 med verkstadskonflikten, upplösningen av unionen som Branting bedömde positivt, ryska revolutionen där många ryska politiska flyktingar kom till Sverige och “Rysslandsfaran” aktualiserades särskilt. Framför allt under den stora konflikten på arbetsmarknaden, storstrejken 1909. Och sedan under första världskriget, med flest brev under revolutionsåret 1917. En stor del, nästan en tredjedel, av de anonyma breven är dock odaterade fast några låter sig dateras.

Allvaret i de direkta dödshoten är naturligtvis tvivelaktigt. Några kan kanske räknas till “dårbreven”. Hjalmar Branting utsattes som tur var inte för något attentat. Men sådana förekom ju i hans samtid. Hoten är i alla fall ett tecken på den hårda konfrontation som präglade i samhället inte minst under storstrejksåret och under första världskriget, särskilt 1917.

Under storstrejken 1909 dominerar brev, många undertecknade med “arbetare”, som vädjar om att snarast avblåsa strejken “så att en slipper svälta ihjäl”. I annat fall dröjer det inte “så värst länge förrän era huvun åker ini hölviti”, kommer vi att “natta Dig och Lindqvistarn” (LO-ordföranden Herman Lindqvist), “sätta Eder på hufvudet i någon af stadens värsta kloaker”, “dömer jag Eder till döden”, “är Du en död man”. I ett minimalt kuvert, stämplat 2 september 1909, ligger ett kort med bara en dödskalle påklistrat. Det är omvittnat att storstrejksperioden och tiden efteråt var plågsam för Hjalmar Branting. Dottern Vera von Kraemer berättar i sin bok Brantings på Norrtullsgatan (1939) att “det kom en kall ring omkring Brantings” och att “Hjalmar blev mera isolerad”. Anna Branting talade i Min långa resa om en “iskyla” och att “isoleringen pressade Hjalmars nerver” men att han ändå var lugn inför allt hat och hot.

Också första världskriget var en pressande tid. Bland hat- och hotbreven från denna tid dominerar de från Tysklandsvänner. Få försvarar Tyskland direkt. Däremot kritiserades Brantings oneutralitet, och han beskylldes som både fredsvän och krigsvän vilket i båda fallen tolkades missgynna Tyskland. Han betecknades som “Hejduk och Provåkatör för Ententen” (så 1916) eller som “en af westmakternas betald krigsagent” eller “af det f-e England köpte usling” eller “vapendragare åt det lömska och ärelösa England” eller “träl under England”, så i brev från 1917. Ett brevkort från mitten på april 1917 är adresserat “Till Engelske undersåten Mister Brandting” [felstavat]. Där ingår också ett hot: “Wi träffas Herr Branting [nu rätt stavat] efter den 1. maj 1917″ – då man väntade sig allvarliga sammandrabbningar – och avslutades med: “sista Warningen” och tre kors.

Ett annat tema som återkom ofta är Ryssland. Branting uppmanades att ge sig av till Ryssland, både 1916 och framför allt 1917. Branting bedömde ju ryska februarirevolutionen 1917 positivt och åkte under påsken till Petrograd för att få förstahandsinformation om läget. Dessutom kämpade Ryssland på ententens sida mot Tyskland. “Försvinn från Fosterlandet Sverige till Sibirien”, löd exempelvis en sådan uppmaning. På ett kuvert från 26 februari 1917 – utan brev – har en kopeksedel klistrats med påskriften “Judas Hj. Branting” vilket antyder samma sak. På ett kort från februari 1914 kallades Branting ironiskt för “president i Ryssland”.

För en nutida läsare – och jämfört med dagens situation – verkar breven vara lite harmlöst formulerade och ibland nästan komiska. Det tar dock inte ifrån deras allvar. De är intressanta tidstypiska vittnesbörd vilket som nämnts Branting själv var medveten om. De är ingenting för papperskorgen utan skulle förtjäna en ingående genomgång för att studera språkbruk och bildspråket samt framför allt en noggrann koppling till sitt kronologiska sammanhang.

Text
Martin Grass

ANNONSER