Intresset för det andra världskriget är större än någonsin. En del av sökarljuset riktas mot ­arkiven och det de kan berätta, inte minst i ­Norge där många vill veta mer om de om­fattande rättsprocesserna efter kriget.

Det är en fredag i maj med smak av högsommar i luften och vi är många som trängs i solgasset framför Oslo domkyrka. Högvakten från slottet står uppställd medan kungafamilj, regeringsrepresentanter, ambassadpersonal och försvarsledning passerar. Det arv från krigsåren som Sverige saknar blir väldigt påtagligt vid den högtidliga statsbegravningen av Gunnar Sønsteby (f 1918), en av landets mest kända och mest medaljbehängda motståndsmän.

Om hjemmefrontens hjältar firas i offentligheten och i populärkulturen (ni har väl inte missat filmen om Max Manus?) så har det varit mer tyst om alla dem som valde annorlunda under kriget. De män och kvinnor som till skillnad från Sønsteby och majoriteten av den norska befolkningen på olika vis gav sitt stöd till Quisling och den tyska ockupationen.\nEfterkrigsnorge tog sig an arbetet att lagföra medlöpare grundligt och uppgiften kom nästan att bli staten övermäktig. Trots att den rättsliga processen förenklades pågick arbetet intensivt under flera år efter krigsslutet, i enstaka fall sattes inte punkt förrän decennier senare. Över 91 000 personer ställdes till svars och närmare 49 000 av dessa blev dömda.\nUtredningarna växte runt om i landet efter freden och i rättsuppgörelsens spår följde en debatt. Var den väg att göra upp med krigsåren som Norge hade valt verkligen rättvis för de inblandade? Stortinget beslutade på 1950-talet om en utredning i frågan. För att göra arbetet möjligt valde man att de berörda arkiven skulle samlas till en och samma plats. Arkiven återfördes sedan aldrig utan blev kvar hos Oslopolisen och blev liggande i ett tiotal år på vinden till Victoria Terrassen (Gestapos ökända högkvarter under kriget). Diskussioner om leverans till norska Riksarkivet fördes men platsbrist (denna arkivverksamhetens återkommande huvudvärk) gjorde att det så kallade Landssvikarkivet först på nyåret 1972 kunde överföras dit.

Det som i dagligt tal kallas för Landssvikarkivet består av ca 1,2 hyll­kilometer handlingar som i formell mening kan uppdelas i över 50 olika arkiv, huvudsakligen från landets politikamrar. Olika sätt att organisera verksamheten och lokala registreringsprinciper gör att delarna kan skilja sig åt en del, men innehållet är det samma: personakter. Ett övergripande register hade förmodligen saknats om det inte var för frågan om skadestånd. Förtjänster som gjorts tack vare ockupationen eller Quislings parti Nasjonal Samling (NS) skulle regleras. Samtliga ärenden prövades av ett särskilt organ kallat Erstatningsdirektoratet. Ett resultat av direktoratets arbete blev ett kartotek som omfattar samtliga utredda personer, något som norska arkivariekollegor haft anledning att vara tacksamma för.

Genom åren har intresset för Landssvikarkivet framförallt kommit från tre håll: Myndigheter har sökt information för beslut om krigspensioner (en dömd person saknar rätt till en sådan ersättning). De dömda själva och deras närmsta anhöriga är en annan återkommande grupp. En tredje kategori är de forskare, framförallt historiker. En akademisk examen på masternivå har normalt varit ett grundkrav för att få tillgång till arkivet.\nVad kan man då finna i de anklagades akter? Det stora flertalet innehåller ganska få handlingar, några nedslag i mappen efter en kvinna (drygt en tredjedel av de dömda var kvinnor) som vi kan kalla Tuva får ge en fingervisning. Här finns en beskrivning av åtalspunkter (medlemskap i NS), personuppgiftsblankett, ett kort polisförhör och vittnesmål. Man hittar också en partibok (Tuva värvades av sin man i januari 1943) och korrespondens som visar att hon under en period vikarierat som ledare för NS kvinnoförening i trakten. Hennes ekonomiska förhållanden redovisas och här finns också ett strafföreläggande som visar att Tuva erkänt brottet och har betalat sin bot till staten på 500 kr.

Vem har då möjlighet att idag ta del av informationen i Landssviksarkivet? Under lång tid var tillgängligheten starkt begränsad. Den norska lagstiftningen föreskriver att sekretess ska tillämpas på känsliga uppgifter och sätter en tidsgräns på 60 år. En stor del av de enklare rättsfallen har därmed kunnat släppas fria under de senaste åren. För upplysningar av mer allvarlig karaktär finns möjlighet för Riksarkivet att förlänga sekretessen i ytterligare 20 år. Detta tillämpas på såväl på enskilda uppgifter som på hela akter.

I många familjer har frågan om släktingars medlemskap i NS och rättegången efter kriget varit ett tabubelagt ämne som man helst har undvikit. Tidens gång gör att det idag ofta är tredje och fjärde generationen som bär på familjehemligheten, och nyfikenhet på fakta har då en tendens att överskugga gamla tabun. Genom Landssvikarkivet har de en möjlighet att kunna få en liten pusselbit på plats, hitta svar men också nya frågor. Det är ju så det är med arkiv. 

Vidare läsning\n1. Norska riksarkivets tidskrift Arkivmagasinet, nr 3, 2009, innehåller flera artiklar på temat landssveks-uppgörelsen.\n2. Ove Kolsruds En arkivpenn som har satt spor, 2011, (utgiven av Norska riksarkivet) innehåller flera texter om Landsviksarkivet.

”Var den väg att göra upp med krigsåren som Norge valt verk­­­ligen rättvis för de inblandade?”

Bildtext: En av de mer uppmärksammade rättegångarna efter kriget\nvar den mot gestapoagenten Henry Rinnan och hans nätverk. Här en bild som visar några av de åtalade i januari 1946.

Text Andreas Wallgård andreas@wallgard.se\nFoto Trøndelag Folkemuseum, Schrödersamlingen