ANNONSER

net_neurons_light_bond_ball_15391_1920x1080

En tätnande väv – digitalisering av kulturarvet

Jag träffar Rolf Källman, verksamhetsledare för Digisam, en vintrig morgon på anrika Krigsarkivet på Gärdet, där det drygt ett år nya sekretariatet är lokaliserat. Vi ska prata om digitaliseringen av kulturarvet.

Regeringen fattade 2011 beslut om en nationell strategi för arbetet med att digitalisera, digitalt bevara och digitalt tillgängliggöra kulturarvsmaterial och kulturarvsinformation. Riksarkivet gavs i uppdrag att inrätta ett samordningssekretariat, som tillsammans med övriga statliga minnesinstitutioner och andra aktörer ska samordna arbetet med att nå målet för strategin samt stå för kunskapsuppbyggnad. Strategin ryms under den svenska digitala agendan ”It i människans tjänst” som även ingår i den europeiska digitala agendan.

Det talas i den digitala agendan om it-användning och tillgänglighet bland annat som en viktig demokratifråga. Var kommer digitalisering av kulturarvet in?
– De kulturpoliska målen handlar om de möjligheter som digitalisering ger för användning, delaktighet och medskapande i kultur och kulturarv och förutsättningarna för att göra detta möjligt. Det handlar om kulturarvet som en del i de samhälleliga frågorna. Som ska bidra till tillväxt, utveckling och människors livskvalitet och vardag. Och att det ska komma in kreativa och kulturella näringar som skapar bra användningar för människor.

Vilka är de medverkande i Digisams arbete?
– Det är totalt 24 statliga institutioner och myndigheter som bidrar med resurser och deltar i arbetsgrupper, samtal och workshops. Deras frågor ska synas i arbetet med strategin. Men hela kulturarvsområdet ska kunna dra nytta av det vi kommer fram till. Och vi bjuder in så många andra aktörer som möjligt, vi kan inte sitta isolerade på den statliga kammaren.

Hur länge löper uppdraget och vad ska ni leverera?
– December 2015 är slutdatum. Det första är att målen för den nationella strategin uttolkas och nås. Ryggraden är hur infrastrukturen för den statliga kulturarvsinformationen ska vara organiserad, roller och ansvarsfördelning. Det andra är att vi ska och ge konkret stöd och rekommendationer kring digitaliseringsfrågorna till hela kulturarvssektorn. Det tredje är att vi ska ta fram underlag för föreskrifter och allmänna råd om till exempel format och standarder. Vi ska bli en kunskapsnod. Så att man blir stöttad praktiskt i arbetet med digitalisering, bevarade och tillgängliggörande. Och vi jobbar med detta utifrån ett större perspektiv som är hela den digitala samhällsomvandlingen.

Detta är oerhört stort, är det hanterbart?
– Ja, det är stort, säger Rolf Källman och skrattar. Man måste göra vägval och prioritera. Just nu är vi tre och en halv person på sekretariatet men stabiliteten finns i en styrgrupp som representerar de stora kulturarvsmyndigheterna, som kan lägga in arbetsresurser. Mycket handlar om frivillighet, och viljan är fantastisk. Många vill delta och bli samordnade när det leder till gemensam nytta.

Vad menas med att Digisam arbetar med öppna gränssnitt?
– Alla projekt ska vara synliga på webben och redovisas så att alla kan bidra och delta i arbetet. Som exempel började vi med att modellera grundläggande begrepp. Vi hade först en expertgrupp av medverkande, sedan lyfte vi ut resultatet på vår blogg och bad om synpunkter. Vi fick en fantastisk respons med fler bidrag än vad vi hade kunnat drömma om, både från statliga myndigheter, enskilda forskare och andra institutioner.
Vad för slags kulturarvsmaterial är det frågan om att digitalisera?
– Varje institution uttolkar vilka aspekter av kulturarvet de arbetar med i sitt uppdrag. Men sedan tillkommer användargenererad information. Fler och fler institutioner, som till exempel Riksantikvarieämbetet, har börjat jobba med att fånga människors berättelser som knyts till de föremål och platser som vi har i våra samlingar, och detta blir en ny och otroligt viktig del av kulturarvsinformationen.

Är det inte utopier att man skulle kunna digitalisera allting?
– Det är en av de viktigaste frågorna. Alla kulturarvsinstitutioner har fått i uppdrag att leverera en plan för sin digitaliseringsverksamhet. Digisam tar fram en gemensam mall och principer för hur man väljer. Varför man väljer visst material och inte annat. Det ena huvudskälet är bevarandet, det är material som annars kommer att förstöras. Det andra är information som har en hög relevans för användningen. Det främsta skälet att digitalisera är nämligen att information ska bli användbar så att vi får en kunskapstillväxt. Men att digitalisera allt är knappast hållbart.

Hur utvecklas bevarandefrågorna genom digitaliseringen?
– Detta är rätt in i arkivens kärnuppdrag. En grundförutsättning för det statliga området är eARD-projektet vid Riksarkivet som också ger grundprinciper för hur kulturarvsinformation som inte omfattas av arkivlagen ska kunna bevaras. Idag väller dessutom nyskapad digital information in som vi ännu inte har metoder för att bevara. Men vi måste också göra klart för oss vad vi vill bevara av mänsklig kultur och tänkande. Vi kommer aldrig att kunna spara allt. Gallring och urvalsfrågor kommer fortsatt att vara viktiga, och det är en arkivariekompetens.

Tillgängliggörande är intressant att diskutera. Vad och hur och för vem? Möjligheterna har blivit fantastiska – att dokument och fotografier som bara varit tillängliga fysiskt i ett original för ett fåtal besökare på institutioner nu har potential att nå hur många som helst. Tidigare kulturpolitik har velat föra ut kunskap och kultur till medborgarna, idag kanske det formuleras lite annorlunda.

I det stora informationsbruset, hur når man olika grupper och vilka grupper vill man nå?
– Tillgängliggöra är för mig ett rätt passivt ord. Ska man nå målen, att skapa kunskap och ny användarnytta, då måste informationen först tillgängliggöras så att den blir användbar. Men i hela samhället vrider man nu på perspektivet; det är inte myndigheterna som pekar på vad en målgrupp behöver. Det är faktiskt användarna som säger vad man behöver göra. Ser man till att informationen är fri, öppen och tillgänglig så kommer vi att bli överraskade av hur information faktiskt kan kopplas samman och användas på olika sätt som vi aldrig hade kunnat tänka ut.

Men vilka är egentligen användarna?
– Det tycker jag är det mest intressanta, att inte ens det går att definiera. Det kan vara precis vem som helst. Och man har ju olika identiteter i olika sammanhang. Ibland är man en tjänsteman, nästa gång sitter man i sin hembygdsförening, eller privat med släktforskning eller i ett skoluppdrag eller är bara allmänt intresserad. Det här kan vara lite provocerande för många. Däremot är det viktigt att man som institution måste veta vilket uppdrag man har. Forskarna är en viktig grupp men inte den enda. När man frågar sig vad folk mest vill ha digitaliserat idag så går det inte att svara på, för man vet inte vad som finns, det är en så liten del av allmänheten som vet vilka skatter som finns i arkiven, på bibliotek och museerna. När vi släpper in andra så kanske man också ser att det vi inte trott är så intressant kanske är jätteintressant för andra personer från andra intressegrupper.

Användarna är förstås även institutionerna själva?
– Ja. En del kan kanske tycka att vi bara blir tillhandahållare av information, men man blir en aktör tillsammans med andra. Bland de häftigaste upplevelser jag haft är så kallade hackathons, när man sätter ihop ett gäng utvecklare under en begränsad tidsperiod med öppna dataset och får ge förslag på tjänster. De är inte kulturhistoriker men de kommer fram med idéer som är urspännande.

Vilka möjligheter skapar öppen kulturarvsdata och den semantiska webben?
– Vi har i flera hundra år jobbat med att sortera information stoppat ner den i olika domänspecifika stuprör, information som faktiskt hänger samman. Men ska man berätta historien och kulturarvshistorien så är det som en väv som måste bli tätare och tätare. Ta Strindberg som exempel. Om det som finns på biblioteken, i arkiven och på museerna ska kunna kopplas samman, då är länkad öppen data och den semantiska webben en vision. Man arbetar då med att skapa kontexter kring information. Det kan handla om händelser, personer eller platser. Och det som det offentliga samhället har samlat in kan berikas och fördjupas genom att knytas samman individens erfarenheter, på det sätt som Riksantikvarieämbetet jobbar med genom sin webbtjänst Platsr.

Det är någonting helt nytt som sker egentligen!
– Ja, det är det. Det finns ett fantastiskt engelskt projekt, The Great War Archive. Man kunde tro att vi visste allt om första världskriget, men några Oxfordkillar lät allmänheten lämna in föremål, dokument och bilder. Det blev en så stor succé att Europeana adopterade projektet och man har haft insamlingsdagar över hela Europa. Här kom de mest fantastiska historier in om enskilda familjer och deras öden, som kryper under skinnet. De flesta av oss har inte längre de stora släktkalasen, man berättar och traderar inte längre familjens historia och plötsligt försvinner det, men här skapas ett nytt gemensamt minne.

Allt detta låter bra men hur når man användarna där de oftast finns?
– En viktig fråga här är att titta på vilka tjänster det offentliga ska göra och vilka privata aktörer kan göra bättre. Med en öppen infrastruktur kan representanter för kulturella och kreativa näringar skapa tjänster för allmänheten, rent kommersiellt eller på ideell grund.

Skulle ni kunna tänka er att till exempel Facebook använder öppen kulturarvsdata?
– Ja, absolut, jag kan tänka mig det. Men där blir det då så viktigt med licensiering av det som är öppet till skillnad från det som inte får användas hursomhelst. Det kommer att avskräcka vissa institutioner, men ju mer man syns och skapar nytta desto mer intresse skapar man.

Kan man som institution skydda informationens integritet?
– Offentligt insamlad information bör vara så fri och öppen som möjligt. Creative Commons-licenser har varit ett effektivt sätt att säga vad man får göra. Kontrollen över informationen har vi tappat, och jag tycker att vi ska tappa den. Rijksmuseum i Amsterdam hanterade detta bra, deras konstverk av stora mästare fanns utlagda på nätet i dåliga versioner, men i stället för att jaga dem så la de ut en egen referens; det här är originalet. Om information används i sammanhang som inte är okej då får vi se till att den används i fler positiva sammanhang istället. Avgörande är att originalkällan är korrekt återgiven och väl bevarad i sin kontext, idag och om fem eller 500 år, det är arkivperspektivet.

Håller en ny digital representation av vårt samhälle på att växa fram?
– Ja, och det finns olika representationer, olika sätt att se. Det kanske är en version som fastnar i arkiven, andra står för andra versioner och perspektiv, det är lager på lager, och så ser det mänskliga samhället ut.
Har du fler aktuella ­
svenska exempel?
– Stockholms stadsarkivs fantastiska tjänst som går igenom 150 år av beslut i stadsfullmäktige. Du kan vara med och rösta om hur man skulle gjort i historiska händelser utifrån historiskt material, ett innovativt exempel på hur arkiven kan jobba, också för att visa att historien är mångfacetterad, även om det i efterhand kan se enkelt ut.

Har museerna ett tag varit ­duktigare på att digitalisera och ­finnas på nätet?
– Ja, muserna har nog haft mer fokus på de värdebärande objekten och föremålssamlingarna och vad de berättar, medan arkivens styrka har varit att arbetat med informationsstrukturer. Arkiven har också en annan historia närmare statsapparaten och offentliga institutioner medan museerna mer har stått för att samla in kulturarvet. Här finns verkligen tillfälle att mötas och se hur vi jobbat med kulturarvet från olika perspektiv och med olika metoder, utifrån användarperspektivet.

Vad ska arkiv som vill börja med kulturarvsdigitalisering tänka på?
– Till att börja med att arkivredovisningar är digitalt tillgängliga och att allt är sökbart. Vi hoppas att NAD kan bli den stora aggregatorn för information. Man bör titta på vilket material som är mest efterfrågat och störst, och börja att digitalisera där. Och titta på licensieringsfrågor, Europeana kräver CC-licensiering. Exempeldigitalisering är också intressant, bakom arkivförteckningarna döljer sig ofta material som väldigt många inte förstår vad det är.

Hur framgångsrikt har
Europeana varit?
– Väldigt, tycker jag. Det började med en portal för europeiskt kulturarv, som har blivit ett väldigt nätverk och en samverkansplattform. Här finns mycket kunskap samlad. Att vara med i dessa samtal är mycket viktigare än vad jag själv hade förstått från början.

Skiljer sig visionerna
från verkligheten?
– Visionen med kulturarvsinformation som är användbar och en del av den gemensamma väven stämmer inte riktigt överens med verkligheten när man kommer ner i de olika domänspecifika systemen. Vi måste jobba från två håll. Det är viktigt att man skapar nytta av till exempel den kulturarvsdata som skördas av K-Samsök, NAD och Libris men samtidigt måste man jobba med kvaliteten på informationen. Jag tror att möjligheterna kommer att öppnas om vi visar på nyttan av att informationen används i många olika sammanhang.

Snön faller alltjämnt utanför fönstret på Krigsarkivets gård och jag avslutar en lång och intressant intervju med att fråga Rolf Källman hur hans eget engagemang för allt detta började.
– Jag har inom museerna och kulturmiljövården sett hur information och kunskap från olika ämnesområden kan knytas samman för att skapa bilder av kulturarvet och kulturhistorien, som förmeras, mer än om man tittar på det enskilda området. Jag tror på möjligheten att se kulturarvet som en resurs i samhället. Både för enskilda människors kunskap om historiens betydelse för idag men också offentligt. Visst förväntar sig alla att vi ska göra ett bra jobb på kulturarvsområdet, men jag tror att riktigt stora mått på att vi verkligen har lyckats är när man börjar använda och se värdet av kulturarvsinformation inom andra politikområden och samhälleliga sammanhang, som till exempel kommunala frågor och stadsplanering. Målet är att få kulturarvsinformation att bli en del av samhällsinformationen och att vara nyttig och användbar i långt flera sammanhang än vi traditionellt sett brukar tänka. 

Digisam
Digisam är samordningssekretariatet för digitalisering, digitalt bevarande och digitalt tillgängliggörande av kulturarvet. I arbetet medverkar inklusive Riksarkivet 24 statliga institutioner och myndigheter inom kulturarvssektorn. Se Riksarkivets webbplats under Digisams uppdrag.

”Varje institution uttolkar
vilka aspekter av kulturarvet de arbetar med i sitt uppdrag. Men sedan tillkommer användargenererad information.”

tjänsten Platsr arbetar med kontextbaserad kulturarvsdata och användargenererad information. Till platsen Berzelii Park i Stockholm har fogats en berättelse om nödåret 1917.

tjänsten Platsr arbetar med kontextbaserad kulturarvsdata och användargenererad information. Till platsen Berzelii Park i Stockholm har fogats en berättelse om nödåret 1917.

Besökaren får själv ta ställning i 150 år av beslut i Stockholms kommunfullmäktige. Webbplatsen är producerad i samarbete med Stockholms stadsarkiv och Stockholmskällan.

Besökaren får själv ta ställning i 150 år av beslut i Stockholms kommunfullmäktige. Webbplatsen är producerad i samarbete med Stockholms stadsarkiv och Stockholmskällan.

Sökträffen i kulturarvsportalen Europeana visar ett fotografi från 1889 av Omberg vid Vättern. Det ingår i en samling fotografier av Carl Curman som tillgängliggjorts av Riksantikvarieämbetet.

Sökträffen i kulturarvsportalen Europeana visar ett fotografi från 1889 av Omberg vid Vättern. Det ingår i en samling fotografier av Carl Curman som tillgängliggjorts av Riksantikvarieämbetet.

 

Text Jim Löfgren jim.lofgren@tam-arkiv.se

ANNONSER