ANNONSER

Jan-Myrdal_Indien_2_©Jan-Myrdal

Etiken och de privata arkiven

Arkiv och etik är ett område som sällan diskuteras i Sverige. Men frågan är både betydelsefull och komplex. Även om det kan innebära ett etiskt dilemma i sig räcker i princip sekretesslagen för att hindra ett utlämnande från offentliga arkiv. Detta förhindrar givetvis inte etiska frågeställningar. De finns och liknar de som ­rör de privata arkiven.

Inom den enskilda sektorn finns i princip ingenting som hindrar ett utlämnande annat än arkivariens samvete och deponentens vilja. Här finns två aspekter där arkivariens etiska förhållningssätt kan bli aktualiserad. Dels vid fastställande av det regelverk som skall gälla för utlämnande (inklusive avtal med deponenten), dels vilket ansvar arkivarien har vid själva utlämnandet.

De flesta arkivarier, i alla fall i Sverige, har inställningen att det mesta i arkivväg skall vara tillgängligt för var och en att forska i, en ståndpunkt som är naturlig för en profession vars uppgift är att förmedla information kring det förgångna. Ett generellt problem med arkiv är dock att de inte enbart innehåller handlingar från den som skapat arkivet. Det är ju snarare tvärtom – ett personarkiv kan i allra högsta grad sägas vara en produkt av arkivskaparens nätverk.

Det senare ställer därför det första etiska dilemmat på sin spets – vem kan egentligen sägas inneha den etiska äganderätten till ett arkiv? Särskilt uppmärksammad har frågan blivit när det gäller fallet med Jan Myrdal. Kritiken gäller att privat korrespondens från Gunnar och Alva Myrdals arkiv har överlämnats av Kaj Fölster till Arbetarrrörelsens arkiv och bibliotek. Det handlar om en brevväxling som till stora delar rör Jan Myrdal och måste betraktas som synnerligen känslig. I detta fall har frågan från Jan Myrdals sida lika mycket rört vilken rätt arkivinstitutionen har att ta emot korrespondensen, som själva frågan om utlämnandet.

Här bör tilläggas att man från Arbetarrörelsens arkivs sida ändå har sagt sig vilja följa någon form av frivillig sekretess kring materialet. Men problemet finns ju ändå. Om man hade velat se att ens korrespondens förstördes blir man knappast tillfredställd av att veta att materialet inte kan garanteras vara säkrat från utomståendes granskning i framtiden. Dilemmat för en känd person är också att det under en överskådlig tid kommer att finnas ett intresse för personen ifråga, även massmedialt.

De juridiska turerna kring mottagandet får stå utanför denna analys, men frågan om arkivbildarens adressater och de inkomna brevens avsändare kan aldrig räknas bort från den etiska analysen, vad än resultatet må bli av den. I en förlängning kan det givetvis också finnas ett etiskt ansvar gentemot den person som lämnar in ett material. En sådan etisk analys innehåller dock än mer komplexa samband som närmast når en filosofisk nivå om den egna individens förmåga att ansvara för sina handlingar. I realiteten får väl också det sistnämda snararast ses som ett mer hypotetiskt än reellt problem.

Den andra aspekten vid mottagande av arkiv rör frågan om vad arkivet egentligen innehåller. Här finns givetvis också en del etiska aspekter, framförallt mot deponenten/donatorn. Samtidigt problematiseras detta av att inte ens den arkivarie som förtecknar arkivet – om han/hon skall hålla någon form av arbetstakt – hinner få någon fullständig bild av arkivets innehåll. Än mindre finns möjligheten att lyfta fram allt sådant i en förteckning. Frågan är om det ens bör göras. Genom att lyfta fram en handling blir det lättare att hitta känslig information än om informationen istället hade ”döljts” i förteckningen. Frågan har uppmärksammats när det gäller offentliga arkiv, exempelvis när det gäller att nämna förekomsten av etniska grupper i materialet. En sådan fråga blir i princip aldrig neutral, oavsett vilket val arkivaren gör.
Till detta kommer förstås frågan om den etiska dimensionen vid ett utlämnande. Både utifrån att det inte nämns att det finns känsligt material i förteckningen, men också ifrån den enskilda arkivarens uppfattning om vad som kan betraktas som känsligt. Helt klart finns det mycket att arbeta med här – inte minst när det gäller interna instruktioner och riktlinjer för den enskilde arkivarien.

Citat:
”Dilemmat för en känd person är också att det under en överskådlig tid kommer att finnas ett intresse för personen ifråga”

Text Lars Lundqvist lars.lundqvist@bredband.net

ANNONSER