Företagsfilmen har genomgått många olika stadier när det gäller både kvalitet och betydelse. Det samma gäller möjligheten att arkivera dem. Medan de första filmrullarna var pedantiskt katalogiserade kan dagens digitala filer försvinna spårlöst från nätet med en knapptryckning.

Film för dokumentation och utbildning har faktiskt en längre historia än spelfilmen. De första filmerna var rena dokumentationer som Tåget ankommer, Ciotats station och Arbetarna lämnar fabriken av bröderna Lumière 1895. I dag ligger tiotusentals filmer i en mängd olika format i Centrum för Näringslivshistorias arkiv. Den äldsta filmen är sannolikt Där trötta nerver få ro från 1915, inspelad på Ingarö, där Stockholmstelefons telefonister sommartid kunde få vila upp sig. Att gräva sig fram genom arkivhyllorna är som att göra en arkeologisk utgrävning genom olika tidslager, där filmformaten speglar vägen från industrisamhället till informationssamhället.

Så länge produktionerna gjordes på 16 och 35 mm-film var det dyra investeringar. Publiken skulle se de färdiga alstren på biografer eller i visningsrum med projektor. Varje kopia bokfördes noga och skickades på beställning till visningar, varpå de returnerades till företagets eller organisationens filmcentral. Ofta trycktes det upp kataloger med korta beskrivningar av filmerna, vilket underlättar enormt när man i dag vill söka specifika filmer eller få en översikt över ett företags filmproduktion.\nPå Centrum för Näringslivshistoria finns många storslagna episka berättelser i folkbildningssyfte. Ett exempel är Den nordiske bonden, som är en exposé över de olika förutsättningarna lantbruken i Norden har. Många banker gjorde filmer riktade till allmänheten om nyttan av sparande och hushållsekonomi, och tillverkningsindustrin gjorde reklam- och produktlanseringsfilmer.

En genre som formligen flödar av nostalgi är husmorsfilmerna, som producerades av dagligvaruproducenter för visning på biografer dagtid. Ofta kombinerades filmvisningarna med varudemonstrationer och provsmakningar under de tillväxtstarka 1950- och 1960-talen. Fenomenet dog dock ut mot 1960-talets slut, då hemmafruarna blev allt färre och biografdöden inleddes i och med konkurrensen från tv.

Betydligt mindre utforskade är de breda utbildningsfilmer som till exempel finns i arkivet hos Svenskt Näringsliv. I Marshallhjälpen efter andra världskriget ingick ett stort informationspaket av film, som skulle höja utbildningsnivån inom det europeiska näringslivet. Här producerades mängder av film inom de mest skilda ämnesområden, från instruktioner om modern svarvning, industrihistoria, förhandlingsteknik och affärsetik, till personlig hygien och sexualupplysning.

Många svenska företag har också lagt ned resurser på att dokumentera sin verksamhet gentemot såväl kunder som personal. Då handlade det mer om att skapa en egen identitet. Rederier har filmat sjösättningar, banker har filmat jubileumsdagar. När Skandinaviska Bankens 100-årsjubileum 1964 filmades med två 35 mm- kameror stod Ragnar Frisk, legendarisk regissör av Åsa-Nisse-filmerna, bakom den ena kameran.

Under 1960-talet skedde en förvandling som hängde ihop med tekniken. Produktioner gjorda med dyr 35 mm-film blev färre, samtidigt som 16 mm-filmen förbättrades rent tekniskt. De svenska företagen började dokumentera sin verksamhet på platser som Kina, Australien och Sydamerika. Men trots mycket sämre bild, ljud och upplösning var tv-apparaten framtidens visningsmedium.

Redan vid slutet av 1960-talet hade videobanden börjat användas som lagringsmedium, och de första kommersiella kassetterna, VCR, dök upp i början av 1970-talet. Bandspelarna vägde upp mot 20 kilo och att klippa video var både svårt och dyrt. Ofta scannades 16 mm-filmer till video för att senare kunna visas i konferensrum. Inom bara några år hade VHS-formatet vunnit det så kallade videokassettkriget, och de första bärbara videokamerorna dök upp.

Från och med 1980-talet var det rent tekniskt så billigt att göra en företagsfilm, att alla måste ha en. Ofta visste väl knappt beställaren vad man skulle ha filmen till, bara man hade en film. Från denna era kan man i dag formligen vada fram i VHS-kassetter. Borta är den noggranna katalogiseringen av filmerna, eftersom kassetter vräktes ut till alla avdelningar för att sedan samla damm.

Originalmastrarna, som höll kvalité för tv-sändning, är ofta försvunna, eftersom olika produktionsbolag anlitades och ingen på företaget hade överblick över alla produktioner. Det producerades nyhetsreportage, och hela konferenser kunde filmas. Många programtyper togs över från tv, som galaföreställningar och underhållningsprogram, till exempel Gäster med gester.

I dag är webben den kanske främsta distributionskanalen för företagsfilm. Fortfarande dominerar gamla beprövade genrer som produktreklam, utbildning och information.\nMen man kan också se helt nya typer av filmmaterial. Youtube har gjort det möjligt att få en miljonpublik på udda, avantgardistiska och humoristiska klipp. Och i dagens medielandskap går företag in och bekostar eller bidrar till spelfilmer, underhållningsprogram och dokumentärer på tv. Företagsfilmen har sannerligen förändrats, och lever nu mer sammanflätad än någonsin med det som en gång var tv- och filmindustrin, samtidigt som internet är den stora visningsplattformen. Sorgligt nog har det inneburit en ännu större försämring för möjligheterna till att spara högklassigt material till eftervärlden. Filer kan tas bort med knapptryck utan att lämna spår efter sig. Mycket litet finns skrivet om företagsfilmens historia, men förhoppningsvis ökar intresset nu när många företag i praktiken har sin egen TV-kanal. 

”Att gräva sig fram genom arkivhyllorna är som att göra en arkeologisk utgrävning\ngenom olika tidslager”

Bildtext: På centrum för näringslivshistoria finns ett stort utbud av film – från filmer i\nfolkbildningssyfte till bankreklam.

Fakta\nRolf Wrangnert har producerat ett sextiotal dokumentärer och serieavsnitt för tv, och gjort ett hundratal filmer åt olika företag och organisationer. Han har också studerat filmvetenskap på Stockholms universitet.

Text: Rolf Wrangnert rolfwrangnert@telia.com Foto Anders Gidlöf