ANNONSER

PastedGraphic-2

Ja, jag älskar faktiskt arkiv

När Björn Elmbrant skulle skriva sin bok om kommunpolitikern Hjalmar Mehr gav han sig in i en på många sätt okänd terräng. En längre upptäcktsresa in i hans samtid var nödvändig och ibland tung, men nyfikenheten ingav honom en eggande känsla.

Det var förstås jobbigt, men i efterhand var det en härlig tid de två åren jag ägnade mig åt att samla material till Stockholmskärlek. En bok om Hjalmar Mehr. Jag hade tidigare skrivit två andra politikerbiografier om Olof Palme och Thorbjörn Fälldin. Dessa två rikspolitiker hade jag följt på nära håll, miljöerna och frågorna kunde jag hyfsat. För att begripa vad min nya huvudperson sysslade med måste jag läsa ett antal böcker för att skaffa mig kunskaper om ett antal till synes aparta frågor: svensk flyktingpolitik, konflikten inom socialdemokratin mellan vänster och höger, ryska revolutionärer i Stockholm, almstriden, spanska inbördeskriget, sovjetiska författares livsvillkor, journalistiken om stadshuset, allmännyttiga bostadsföretag, frågan om svensk atombomb – det vill säga, den typiska journalistiska uppgiften, att veta lite om mycket, i motsats till forskarna, som brukar gräver ner sig i en fråga i taget eftersom deras syfte sällan är att skapa en berättelse.
Men jag måste både ha ett helikopterperspektiv över det som hänt och dammsuga efter och hitta de små karaktäristiska detaljerna som bär upp en levande berättelse. För att bedöma relevansen i de små detaljerna måste man också ha överblicken. Dessa inledande bokliga läsfrukter var också viktiga för att veta vad man skulle spana efter i arkiven.

Stadsmuseet är en guldgruva för den som kvarter för kvarter, fastighet efter fastighet vill se omvandlingen av Stockholm. Vad fanns på Malmskillnadsgatan där Hjalmar växte upp och hans mamma hade syateljé?
Jag hade aldrig tidigare besökt Kungliga Bibliotekets audiovisuella avdelning. Den var intressant. Där fanns den mediala Hjalmar som kämpade en ojämn kamp för att anpassa sig till en ny tid, när medierna inte längre bara återgav vad han sa, rakt upp och ner.

Dagens Nyheters pressarkiv, vars bruna kuvert med klipp jag som ung journalist på Expressen på 60-talet kunde sitta i timmar och plöja igenom, hade nu blivit Scanpix, en avdelning av bildbyrån med samma namn, som erbjuder sina tjänster på kommersiella villkor. Jag minns inte vad det kostade, men det var nog kring 900 kronor för en dag. Dyrt, men klippen ger en snabb och koncentrerad bild av personer och händelser. Nackdelen där är att de flesta klipp nästan enbart kommer från DN och Expressen. Ett mycket bredare urval finns i KB:s mikrofilmade dagstidningar i Humlegården. Vet du bara vilken dag du ska leta på och har gott om tid är det en oumbärlig källa. Fördelen jämfört med DN/Scanpix är att du även kan kika på artiklarna bredvid de du egentligen är ute efter. Du kan då sniffa in själva tidsandan och hur stora nyheterna om Hjalmar Mehr var, jämfört med andra potentater i hans samtid.

Mina relationer till Säpo var lätt surrealistiska. Jag hade skrivit och frågat om man kunde titta på de noteringar som säkerhetspolisen hade i sitt arkiv om Hjalmar, hans hustru Liselotte och hennes älskare Ilja Ehrenburg. Som svar fick jag en lapp om att en försändelse fanns att hämta på Postens utlämningsställe i Alvik. Det var en stor vit plastpåse. Jag minns hur mannen bakom disken försökte låtsas som ingenting när han såg avsändaren. Men det var inte någon avlyssningsutrustning inne i påsen, inte heller några hemliga dokument. Bara det högst prosaiska meddelandet att jag borde vända mig till Riksarkivet i Arninge. Behövde man skicka en plastpåse för det?

Jag blev vänligt bemött i Arninge men det var en chock att se vilket skräp Säpo hade samlat in. Visst var det helt nödvändigt att personer med äventyrliga kontakter som Hjalmar och hans hustru Liselotte noga övervakades. Men resultatet? Där fanns klipp från nazisttidningar på 30-talet om Hjalmar, av föga värde för att bedöma hot mot rikets säkerhet. Liselotte beskrevs i en rapport som rödhårig fast hon aldrig hade varit det. Hennes amerikanska föräldrar på besök i Stockholm misstänktes vara fredsaktivister eftersom de hade bott på samma hotell som deltagarna i en fredskonferens.
Jag skrev i min bok om dessa sopor, fast besökare hos Säpos arkiv i Arninge egentligen har tystnadsplikt. Att jag inte har fått några efterräkningar måste bero på att någon insåg att jag hade mer rätt än fel.
En fantastisk källa var Arbetarrörelsens Arkiv. Där finns 70 hyllmeter, som Hjalmar hade samlat under sin livstid. Det krävdes på sin tid en lägenhet på Drottninggatan om 166 kvadratmeter, där en erfaren arkivarie under några år sorterade materialet innan det hamnade hos detta arkiv. Att Hjalmar bokstavligen samlade in allt om sitt politiska liv är väl en politikerreflex, att ständigt vara garderad om man skulle bli påhoppad. Han närde väl också en fåfäng förhoppning om att skriva sina memoarer, fast när han hade tid att göra det, hade krafterna tagit slut.
Jag kan inte skryta med att jag läst mer än en bråkdel. Men jag har läst Mehr-arkivets brevsamlingar, eftersom man på 50- och 60-talen fortfarande skrev sådana. Fantastiska brev på tio sidor eller mer där Hjalmar skäller ut Aftonbladets chefredaktör för att denna inte i tidningen tryckt hans senaste tal in extenso, för att i nästa andetag diskutera politisk taktik på hög nivå. Men också gripande brev där han argumenterar för att få sin vankelmodiga kollega Joakim Garpe att stanna som borgarråd, fast lusten och orken sviker honom.
I dag skriver vi korta mejl med bu eller bä, som det är tveksamt om de sparas eller om de ens är värda att spara. Då skrevs brev som utförligt vrider och vänder på saker och ting.

Två saker i mina relationer med Arbetarrörelsens Arkiv kan vara värda att nämna. Den ena är en svart idrottsbag med blå ränder. Inne i den fanns Hjalmars grundmaterial till det betänkande av Sandlerkommissionen som handlade om baltiska krigsförbrytare i Sverige, en utredning som han jobbade med 1946-1948 och som har hemligstämplats. Hjalmar hade tagit med sig pappren när han slutade på kommissionen, för han tänkte väl att en dag skulle historien ge honom rätt. När han blev landshövding 1971 och flyttade från sin lägenhet på Rörstrandsgatan fick en vän till honom ta hand om bagen. Vännen förvarade idrottsbagen under många år i garaget till sin sommarstuga på den yttersta spetsen av Svartsjölandet. Sedan fanns den i garderoben hemma hos Hjalmars dotter Katrin. Jag kunde överlämna materialet till Arbetarrörelsens Arkiv, unikt och spännande på många sätt, även om hemligstämpeln på det slutliga utredningsbetänkandet i Riksarkivet numera är hävd.

Den andra detaljen var ett möte med en passionerad Hjalmarbeundrare i lobbyn till Arbetarrörelsens Arkiv, som då ännu låg på Upplandsgatan. Han ville generöst hjälpa mig och hade flera värdefulla iakttagelser. Efter ett tag plockade han fram några Konsumkassar som han hade med sig.
Jag förstod efter tag när vi gick igenom pappren att det var innehållet i två av Arbetarrörelsens Arkivs kartonger, som jag tittat i, men som varit rätt tunna.
Bland annat fanns en utskrift av ett möte med Gamla Tyranner, en sammanslutning av stadshuspolitiker, ett av de få tillfällen där Hjalmar själv försökt sammanfatta sin politiska gärning, träffsäkert och intressant.
Jag fick innehållet i Konsumkassarna, tackade för hjälpen och kunde efter några dagar lämna tillbaka de dokument som varit på drift till den rättmätige ägaren, Arbetarrörelsens Arkiv.
Tänk vilken attraktionskraft som kan finnas i gulnade dokument! 

”Jag blev vänligt bemött
i Arninge men det var en chock att se vilket skräp
Säpo hade samlat in.”

”Efter ett tag plockade han fram några Konsumkassar som han hade med sig. Jag förstod efter tag när vi gick igenom pappren att det var innehållet i två av Arbetarrörelsens Arkivs kartonger”

 

Kollegieblock med Hjalmar Mehrs anteckningar inför ett möte med Olof Palme inför kongressen 1978 och hans oefterhärmliga formulering om löntagarfondsutredningen: "Vad är det för problem vi sysslar med? Varför sysslar vi med dem? Och vari består problemen? För och emot?".

Kollegieblock med Hjalmar Mehrs anteckningar inför ett möte med Olof Palme inför kongressen 1978 och hans oefterhärmliga formulering om löntagarfondsutredningen: “Vad är det för problem vi sysslar med? Varför sysslar vi med dem? Och vari består problemen? För och emot?”.

Artikel ur Socialdemokraten om Hjalmar Mehrs resa till inbördeskrigets Spanien år 1938.

Artikel ur Socialdemokraten om Hjalmar Mehrs resa till inbördeskrigets Spanien år 1938.

Bildtext: Hjalmar Mehrs studentlegitimation.

Text Björn Elmbrant bjorn.elmbrant@telia.com

ANNONSER