ANNONSER

iStock_000004072528Large

Kåseri: Vad man inte lärde sig

Det finns alltid en skillnad mellan det man lär sig under en utbildning och det man sedan behöver i sin praktiska yrkesutövning. Måhända är det ofrånkomligt i ett yrke som arkivariens. Som sådan skall man – brukar det ju sägas – kunna lite av varje. Ofta har man budgetansvar och kanske personalansvar. En arkivarie skall helt enkelt vara en god ledare. Det kan man ju tycka vad man vill om. Men det finns ju betydligt viktigare saker man borde ha fått lära sig. Det viktigaste är kanske hur man blir bjuden på gratisluncher.

Det finns några väsentliga knep för att få till detta. Tack och lov hade jag fördelen att på min första arbetsplats få träffa på ett formidabelt proffs i detta avseende. Han lyckades ordna med gratisluncher en gång i veckan i ett år, utan att projektet ledde fram ens till något uppdrag! Hur gör man då? För det första bör man se till att alla möten läggs omkring 10.30 – då blir det naturligt för kunden att bjuda på lunch efteråt. För det andra, måste man se till att möten alltid förläggs hos kunden – det gillar kunderna och det blir naturligt för dem att bjuda på lunch. För det tredje måste man då ha en bra strategi så att mötet inte riktigt är klart när klockan börjar närma sig 12. Det senare säkerställer att mötet går över i en affärslunch.
Visst, jag är medveten om att alla inte har kundkontakter. Och att det förstås kan vara känsligt med luncher om nu mötet sker med en myndighet som man har tillsyn över. Men det finns ju alltid forskare som man kan få att komma med tårta.
Men det finns ju andra väsentliga kunskaper som man naturligtvis skulle kunna behöva lära sig också. Som att hur man överlever när arkivet välter. En slags kurs i överlevnad i arkivet vore alltså inte fel. Detta är ju något som alla arkivarier (som överlevt) kan berätta om. Hur plötsligt arkivhyllorna ger vika från väggen och hyllorna vänder sig mot en. Själv har jag klarat mig lindrigt undan, men exemplen från arkivens värld är många!
Det tredje och kanske viktigaste är arkivariens profilering. Vi har ju inga eleganta uniformer som flygkaptener eller militärer. Möjligen då arkivrocken och de vita handskarna. Men det finns ju en viktigare profilering, en särskild klädsel och en specifik stil – som tyvärr mest passar in på män – den något nergångna kavajen och pipan. Vill man bli borträknad från den operativa verksamheten för att i lugn och ro få sitta i källaren på den stora myndigheten och syssla med sina historiska handlingar i fullkomlig tystnad och inte störas av digitala projekt och dokumenthanteringsproblem, då är det så man ska klä sig. Tja, det kräver en särskild klädsel och en specifik stil. Det är bra synd att man inte får lära sig det på arkivutbildningarna!

Lars Lundqvist
lars.lundqvist@bredband.net

ANNONSER