2012 års internationella arkivkongress hölls den 20-24 augusti i ­Brisbane. För första gången fick ett land på det södra halvklotet stå som värd för evenemanget, och Australien gjorde det på ett mycket förtjänstfullt sätt.

Som väntat blev deltagarantalet betydligt­ lägre än vid föregående kongresser, till följd av det långa avståndet, men trots detta infann sig ändå fler än 1000 personer från totalt 95 länder. Ett femtontal av besökarna var svenskar. En av dessa var jag själv. Min resa möjliggjordes genom ett stipendium från Arkiv­rådet AAS (Leif Paulsens stipendiefond). Jag deltog vid kongressen i egenskap av reporter för ICA.\nDet kändes naturligt att turen att få arrangera en ICA-kongress någon gång skulle komma till Australien. Landet har sedan länge legat långt i framkant i arkivvärlden och har utmärkt sig på en rad områden, inte minst beträffande digitalt bevarande och intressanta lösningar för att tillgängliggöra arkiv­information. I fjol fick australiensiska Riksarkivet ett pris från Unesco för sina insatser på förstnämnda område.

Ett budskap som lyftes fram på kongressen är det faktum att vi inom arkivväsendet lever i en epok av stora förändringar, vilket också synliggjordes redan i temarubriken, A Climate of Change. Tre parallella huvudspår löpte genom de tre konferensdagarna: ”förtroende, identitet och hållbarhet”. Varje konferensdag inleddes med anföranden av ett par ”keynote speakers”, varav den mest prominente var David Ferriero, USA:s riksarkivarie. Han behandlade ämnet arkiv och sociala medier. Dagarna inne­höll en stor mängd presentationer­ av föredragshållare från världen över. Presentationerna omfattade ämnen­ som arkivredovisning, e-arkiv, ­digitaliseringsprojekt, olika sätt för att tillgängliggöra arkivmaterial, arkiv­utbildning, arkivlagstiftning, arkiv och ­marginaliserade samhällsgrupper samt mycket annat.

George MacKenzie, riksarkivarie i Skottland, tog avstamp i en rapport som nyligen utkommit över tidigare vanvård av barn i Skottland. Rapporten visade på ett uppenbart samband mellan barnens utsatthet och frånvaron av goda dokumenthanteringsrutiner. Mycket har emellertid hänt i Skottland på sistone, och landet har fått en lagstiftning som ställer långtgående krav på myndigheternas arkivvård. Föredraget var intressant ur flera synvinklar. Bland annat eftersom det så tydligt lyfte fram vilken roll arkiven och deras information kan spela för människor som av olika anledningar hamnat i ett utanförskap i samhället samt i processen för dessa människor när det gäller att få gehör för sina rättigheter. George MacKenzie pekade också på att missförhållanden av denna art kan vara betydelsefulla för arkiven, eftersom de är anledningar till att yrka på förändringar. En god informationshantering är a och o.

Ett annat fängslande föredrag, som på sätt och vis fick representera hela den australiensiska arkivtraditionen med alla dess fördelar, hölls av Zoe D’Arcy från Riksarkivet i Canberra. Hon berättade om hur man genom intressanta webblösningar aktivt interagerar med användarna och låter dem bli delaktiga i tillgängliggörandearbetet genom eget registrerande et cetera. Arkiven, som tidigare var de som kunde bestämma villkoren för användandet, har nu trätt i bakgrunden och istället fått ett uppdrag att verka för en förenklad direktrelation mellan användarna och arkivinformationen. Föredraget var givande eftersom det visade på nya vägar för att skapa intresse för arkiv hos allmänheten.\nDet uppmärksammade att det faktiskt är fullt rimligt att arkiven, med sina breda informationskällor, bör kunna engagera långt fler människor än vad fallet är idag.\nFörutom att ICA-kongresserna erbjuder världens arkivarier möjlighet att ses och att genom föreläsningar förkovra sig inom en rad ämnen, innehåller de också många tillställningar i ICA:s egen regi. Det kan röra sig om möten eller föredrag, öppna för alla eller bara för särskilt inbjudna, och detta utgjorde det fjärde spåret under kongressen. Ett av alla dessa inslag var ett arbetsmöte med redaktionsgruppen för Comma, ICA:s tidskrift, som jag nyligen utsetts till ledamot i.

ICA kan förefalla vara en något sluten och elitistisk organisation som känns ganska avlägsen här i Sverige. Det är en organisation som fortfarande präglas av byråkratiska strukturer och en viss tungroddhet, som en följd av alla de nationaliteter den har att företräda. Detta kunde tydligt iakttas vid ICA:s årsmöte. Men det finns tecken på att ICA sakta men säkert börjar öppna sig och anta mer moderna arbetssätt, vilket kommer till uttryck. i dess stora satsningar på unga arkivarier eller på utvecklingsprojekt i Tredje världen. Det känns viktigt att ICA blir en organisation som känns angelägen för fler svenska arkivarier, och därför är det av vikt att fler på hemmaplan engagerar sig i dess arbete. Det finns många sätt man kan göra det på.

Dagarna i Brisbane kantades också av många workshops, studiebesök och sociala aktiviteter. Reportergruppen Flying Reporters berättade om alla dessa händelser på sin webbplats,\nhttp://flyingreporters.ica.org/brisbane2012\nJag hade själv nöjet att få tillhöra denna grupp, som totalt utgjordes av tio unga arkivarier från världens alla hörn. Samtliga kontinenter var representerade, och vi hade medlemmar från exempelvis Kina, Ghana, Mexiko, Australien, Kanada och Tonga. På vår blogg publicerade vi referat från kongressens olika föredrag samt intervjuer med kongressdeltagare. Artiklarna översattes sedan till ett flertal språk. Konceptet med flygande reportrar har funnits sedan 2008. Reportrarnas arbete är ett sätt att sprida information om ICA:s konferenser till arkivarier i olika länder, vilka själva inte har möjlighet att närvara och att hålla dem uppdaterade på det som sägs. Det var fantastiskt stimulerande att på detta sätt få skapa nya kontakter med yrkesverksamma från hela världen.

Arkivbranschen står inför en stor rad förändringar, och detta gäller världen över. Det kan handla om ökad digitalisering, större användande av sociala medier, nya sätt att klassificera informationen samt behov av lagstiftningsändringar. I detta sammanhang fyller ICA-kongresserna en utomordentligt viktig funktion, eftersom de ger tillfällen att mötas och att dela med sig av erfarenheter. Nästa gång, 2016, är det Sydkoreas tur att vara värdland. 

” Arkivbranschen står inför en stor rad förändringar, och detta gäller världen över. Det kan handla om ökad digitalisering, större användande av sociala medier…”

ICA\nInternational Council on Archives har sedan sin tillkomst år 1948 varit en intresseorganisation för arkivarier världen över. Den har sitt säte i Paris och har drygt 1400 medlemmar i olika kategorier, såväl institutioner som enskilda individer. ICA:s högste chef heter Martin Berendse, riksarkivarie i Nederländerna, och dess generalsekreterare David Leitch.

Bildtext: Brisbane ligger på östkusten och kännetecknas av en intressant blandning av ­gammalt och nytt; kolonialbyggnader samsas här med skyskrapor.

Den imposanta kongressbyggnaden ”Brisbane Convention and Exhibition Centre” gav en värdig inramning till evenemanget. Huvudsponsor var Ancestry.

Text Martin Ståhl martin.stahl@stockholm.se