ANNONSER

Krönikan_IMG_4273

Krönikan

Att skriva krönika innebär en möjlighet att få gnälla och det finns onekligen ett och annat att förfasa sig över. Men nej, jag tänker inte beklaga att en mikroskopiskt liten andel av undervisningstiden på dagens arkivutbildningar ägnas åt enskilda arkiv, inte heller att många av dagens arkivstudenter tycks omedvetna om nyttan av nätverk.

 

Jag vill i stället ta tillfället i akt att reflektera över hur arkivutbildningarna på senare år har förändrats, många gånger ifrån grunden, och betydelsen av detta. Visst, det var oundvikligt att Bolognasystemet skulle påverka utbildningarnas upplägg och det var också självklart att Högskoleverkets stora genomgång, där bland annat Stockholmsutbildningens examensrätt ifrågasattes, skulle leda till stora förändringar.

Oavsett detta undrar jag dock om inte strävan efter att teoretisera och akademisera har gått ut över det praktiska hantverket och det yrkeskunnande som särskiljer oss arkivarier från allmänhumanisten. På min arbetsplats har vi ett bra samarbete med universiteten i Stockholm och Uppsala samt med Södertörns högskola och numera även med ABM-utbildningen i Lund. Att utbildningarna idag är så många betyder bland annat att en strid ström av praktikanter flyter förbi hos oss, vilket jag alltid har betraktat som viktigt och positivt. Som arbetsgivare ger det mig goda möjligheter att enkelt rekrytera framtida medarbetare utan komplicerade rekryteringsprocesser. Det är också av yttersta vikt att studenter snabbt får ett fotfäste i branschen och att de ges möjlighet att praktiskt validera om yrkesvalet kan motsvara förväntningarna.

Tyvärr är studenter idag, generellt sett, sämre förberedda på praktisk arkivverksamhet än tidigare. Utan att vara medvetet konservativ menar jag att det är allvarligt att allt mindre utrymme ges åt konsten att ordna och förteckna arkiv. Här måste det ha skett en allvarlig missuppfattning kring vad som är professionens kärna. Staffan Smedbergs legendariska kompendium är i princip den enda oumbärliga kurslitteraturen. Trots detta är jag osäker på om den verkligen finns med på arkivkursernas litteraturlistor.

Kanske har den här förflackningen obemärkt pågått sedan länge. Inte för att vara elak, men kollegor som har läst på ett av våra nordliga universitet tycks ibland sakna grundläggande kunskaper både i proveniensprincipen, hur man ska konstruera en arkivförteckning och hur man ska använda klassisk arkivredovisning i det allmänna arkivschemat för att återsöka information. Drillades de inte av Staffan Smedberg i olika handlingstyper? Saknar man grundläggande förståelse för vilken information som olika ”records” innehåller blir det svårt att bli en framgångsrik arkivarie oavsett om man arbetar med traditionella databärare eller om man petat dit prefixet ”IT-” på sitt visitkort och föredrar att förteckna enligt ISAD (G).

 

Per-Ola Karlsson, ordförande för NAF och arkivchef på Centrum för näringslivshistoria
p-o.karlsson@naringslivshistoria.se

 

 

(Citat):

”Här måste det ha skett en allvarlig missuppfattning kring vad som är professionens kärna”

ANNONSER