ANNONSER

lars_lundqvist

Krönikan

Arkiven har på ett generellt plan ofta haft en bra position när det gäller pengafördelning inom den offentliga sektorn. Det dubbla syftet att både bevara kulturarvet samt att innehålla för samhället central och väsentlig information, har i detta avseende varit lyckosam. Var arkiven är placerade får även en viss betydelse för de mål som verksamheten skall eller kan tänkas uppnå, och förstås också för hur det finansieras. I en alltmer målstyrd verksamhet riskerar målen att formuleras utifrån det nämnduppdrag under vilken verksamheten har placerats i.

Dessa mål tar inte heller alltid hänsyn till den vårdande och ordnande roll som för professionen ibland kan ses som central. Valet mellan en hyllmeter förtecknat arkiv eller femhundra inskannade bilder kan lätt vinnas av det senare.
I den så kallade enskilda sektorn är ju situationen en annan. Särskilt om man ser till finansieringen. Här blir det kulturarvsperspektivet som ett bevarande eller ordnande kan motiveras utifrån. En mer regional förankrad kulturpolitik skapar också i detta avseende ett mer politiserat bidragssystem. Det tydliggörs av att teatergrupper och musikensembler, likväl som museer och hembygdsföreningar, slåss om samma pengar.. Ett problem är att ett enskilt arkiv även bör ses som en väsentlig del av landets kulturarv. Ibland kan ett fåtal väl bevarade arkiv nästintill få spegla en hel bransch i landet – eller till och med vara unikt i världen och därmed inte bara vara en del av landets kulturarv, utan även världens.

Ett dilemma med arkiv och kulturpolitik är den är stora skillnaden mellan de utövande konstformerna och de institutioner som företräder kulturarvet. Men även inom den senare. Arkiv kan aldrig konkurrera med bibliotek eller museum om besöksfrekvens. Och om vi gör det, är det frågan om vi gör rätt, eller om de andra gör fel. Arkiven uppmanar snarare de styrande till ansvarstagande utan att några mer korsiktigt mätbara resultat kan uppvisas. Det vi kan ”leverera” är ett bevarande av ett material som nästan ingen kommer att titta på och som finns på en institution som få besöker. Men det är ju inte därför vi gör det. Vårt uppdrag är mycket större och viktigare. Vår uppgift är att länka ihop nutid och dåtid med framtid åt kommande generationer. Men hur formulerar man sådana målsättningar i en verksamhetsplan? Kommer pengarna då att sökas för digitalisering och sådant som lättare går hem i ansökningar och verksamhetsberättelser?
Vårt ansvar för kommande generationers tillgång till kulturarvet är således en utmaning och en stor sådan, men samtidigt är det givetvis en av orsakerna till varför arbetet känns så meningsfullt och viktigt. Det är bra tur att vi arkivarier finns.

Citat: ”Vårt ansvar för kommande generationers tillgång till kulturarvet är således en utmaning och en stor sådan…”

ANNONSER