ANNONSER

Musikhistoriens hårda handlingar

Under 1990-talet växte en livlig ungdomsrörelse med rötterna i hardcoremusiken och djurrättsrörelsen fram i Umeå. Bandkonstellationer bildades och spelade på stadens fritidsgårdar och i egenutgivna fanzines kom rörelsens ideal och åsikter till tals. Uppmärksamheten spred sig utomlands och svallvågorna efter rörelsen går fortfarande att se. Sedan 2011 är Umeå Hardcore Arkiv en självklar del av Folkrörelsearkivet i Västerbotten.

Folkrörelsearkivet i Västerbotten startades 1969 och är med sina drygt 10 000 arkivbildare landets största folkrörelse- och föreningsarkiv. Karin Holmgren tillträdde som chef 2010 och har sedan starten haft målsättningen att försöka öppna upp samlingarna till nya besökare. Under de senaste åren har arkivet blivit allt mer utåtriktade i sin verksamhet och deras arbete med arkivpedagogik har resulterat i lyckade satsningar för skolungdomar. Det är dock skapandet av Umeå Hardcore Arkiv som har fått mest medial uppmärksamhet och inte minst utgjorde en bidragande orsak till att de blev utsedda till årets arkiv 2013.

Idén föddes för flera år sedan då Karin var nyexaminerad arkivarie och började reflektera över dokumentationen till eftervärlden i förhållande till sin egen uppväxt i Umeå.
– Jag var aldrig en aktivt drivande person inom hardcorescenen men gick på många spelningar och blev tillsammans med min bekantskapskrets väldigt påverkad de frågor som drevs som till exempel diskussionerna om vegetarianism, berättar Karin. Långt senare insåg hon under resor utomlands att det som hade utspelat sig i hennes hemstad på 1990-talet även hade nått ut till omvärlden vilket både överraskade och gladde henne. Till saken hör att hardcorescenen inte uppskattades till fullo av de lokala politikerna då det begav sig och det som förmedlades i riksmedia överskuggades av skriverier om nedbrända lastbilar från Scan.
– Jag och många andra minns ju den här tiden som något positivt och att det var stor upplevelse att få känna delaktighet med en större grupp unga människor som gjorde saker tillsammans. Det vore synd om den delen av historien skulle gå förlorad, säger hon.

Det var först när Karin tog över som chef på folkrörelsearkivet som hon på allvar började förverkliga idén med att dokumentera musikscenen. Hon såg också möjligheten att uppmärksamma en yngre generation på så väl Västerbottens kulturarv som arkiv överhuvudtaget. Efter ett ekonomiskt bidrag från Riksarkivets enskilda nämnd påbörjades en inventering tillsammans med arkivarien och musiketnologen Susanne Odell som varit med redan från idéstadiet. Den initiala insamlingsperioden sträckte sig över ett år och utgick inledningsvis från en Facebookgrupp där de spred ordet om bevarandesatsningen. De började även ta kontakt med personer som varit centrala inom scenen vilket resulterade i ett antal intervjuer med personliga berättelser. Insamlingen kunde stundtals vara lite trög då de var beroende av att folk verkligen bemödade sig att gå ner i källaren för att leta fram de där gamla kartongerna från förr. En annan utmaning var att försöka skapa en jämn könsbalans i materialet.
– Det var en mycket mansdominerad scen, inte minst sett till vilka som faktiskt stod på scenen. Vi har jobbat hårt med att få in material och intervjuer från tjejer som var delaktiga men visst är det en snedfördelning, säger Karin.

Skapandet av hardcoresamlingen innebar även att arkivet fick prova på att ta hand om högst olikartade typer av material och handlingar. Förutom konsertinspelningar på VHS-band från bland annat ungdomsgården Galaxen så återfinns även fanzines, affischer, fotografier, brev, kassettband och t-shirts i arkivbeståndet. En betydelsefull deponering kom från David Sandström, trummis i Refused som blev scenens mest uppmärksammade band med stor framgång utomlands. Han hade redan under 1990-talet agerat lite som rörelsens egen arkivarie och samlat på sig en ansenlig mängd videokassetter. Ofta var det David själv som stod bakom videokameran och spelade in konserterna han gick på.
Under insamlingsarbetet märkte de att många av informanterna uttryckte önskemål om att materialet skulle tillgängliggöras på något sätt. Även Karin såg det som något naturligt att dela med sig av det insamlade.
– Rörelsen har sin grund i ett gör-det-själv-tänk där man delar med sig och försöker göra saker gratis i så stor utsträckning som möjligt. Till exempel så ägde spelningarna ofta rum på fritidsgårdar vilket gjorde att så många som möjligt, oavsett ålder, kunde delta, berättar hon. Folkrörelsearkivet har fortsatt i denna anda och trots den osäkerhet som råder gällande upphovsrätt så finns delar av materialet nu tillgängligt på www.umeahardcorearkiv.se. Webbplatsen har även en funktion som tillåter besökaren att själv ladda upp hardcorerelaterat material till arkivet.

Karin hade på känn att Umeå Hardcore Arkiv skulle bli uppmärksammat men är ändå lite överraskad av det stora gensvaret från allmänhet och arkivsektor. I skrivande stund är folkrörelsearkivet i full gång med att lägga sista handen vid en större utställning om hardcorescenen på det nyöppnade Guitars The Museum i Umeå. Förutom en permanent gitarrsamling ska museet även inhysa tillfälliga utställningar och ”Umeå – the European Capital of Hardcore 1989-2000” är först ut. Tack vare bidrag från kulturhuvudstadsåret Umeå2014 så har de senaste månaderna inneburit ett febrilt arbete med att fylla drygt 100 kvadratmeter med arkivmaterial. Till utställningen görs också en drygt 260 sidor tjock katalog över arkivsamlingen, något som kan leva vidare när utställningen plockats ned.
– Att få chansen att lämna vår vanliga byggnad och tillfälligt flytta någon annanstans känns otroligt spännande och är väldigt stort för oss som arkiv, berättar Karin. Vi gör utställningen tillsammans med externa formgivare och detta lyfter allting då de ser på materialet med andra ögon än jag som arkivarie. Utställningspraktik brukar normalt inte vara en del av arkivvetenskapliga utbildningar men borde kanske vara det.

Trots att 1990-talets hardcorescen inte hade en regelrätt föreningsgrund så anser Karin att den i allra högsta grad går att förstå som just en folkrörelse.
– Dagens folkrörelser tenderar att se annorlunda ut jämfört med tidigare. Det finns inte alltid en föreningsgrund och ibland är det fokus på en enda fråga som bara drivs så länge den är aktuell. Detta gör dagens folkrörelser mer kortlivade och svårare att greppa. Jag tror att folkrörelse- och föreningsarkiven måste bli mer aktiva för att fånga in den här typen av nyare rörelser, säger hon. 

”Det var en mycket mans­dominerad scen, inte minst
sett till vilka som faktiskt stod på scenen”

Karin Holmgren
Ålder: 33 år.
Familj: Sambo och tvåårig dotter.
Utbildning: Fil mag i sociologi påbyggd med arkivvetenskap.
Intressen: När jag hinner; förkovra mig i ny musik, sjunga med min indiekör, läsa facktidskrifter och skönlitteratur. Alltid; hänga med familj och vänner och djupdyka i arkiven.

Poster-1 Poster-4-1 Poster-5-1 Poster-6-1 Kassettband Kataloguppslag 1 Kataloguppslag 2 Poster2 Umeå Hardcore Arkiv vhs 1

 

Text Erik Önnevall Foto Umeå Hardcore Arkiv och Mari Paajanen

ANNONSER