ANNONSER

2

Finns Sveriges nästa världsminne i Falun?

Martin Ståhl bestämde sig för att besöka Arkivcentrum i Dalarna när det fick utmärkelsen ”Årets arkiv”. I Falun fann han något unikt som förtjänar sin uppmärksamhet. 

2014 års vinnare i utnämningen ”Årets arkiv” blev Arkivcentrum i Dalarna. De två andra slutfinalisterna var Landstingsarkivet i Östergötland och Stockholms tingsrätts arkivfunktion. De tre arkiven tävlade utifrån delvis olika förutsättningar. Det var vitt skilda saker som lyftes fram hos dem. Anledningen till att just Arkivcentrum i Dalarna vann priset formulerades av juryn på följande sätt:

”Arkivcentrum i Dalarna bevarar historien om Dalarnas näringsliv, samhälle och kultur från medeltiden fram till idag. Arkivcentrum har målmedvetet byggt upp ett intressant, välfungerande och framåtsyftande samarbete mellan olika aktörer i länet; näringslivsarkiv, föreningsarkiv och kommunarkiv. De gemensamma lokalerna medför att unik kompetens på arkivområdet samlas på ett ställe och det finns en stor utvecklingspotential. Arkivet är en viktig resurs för forskarsamhället, skolan och den intresserade allmänheten.”

För att bilda mig en närmare uppfattning om arkivet bestämde jag mig för att åka upp till Falun och träffa personalen. Det blev ett lyckat möte. Det var ett glatt och upprymt gäng jag fick lära känna. Trots att segerruset hade hunnit lägga sig en aning gick det inte att ta miste på den glädje som medarbetarna kände över att just de hade fått äran att kalla sig ”Årets arkiv”. Det är ingen överdrift att påstå att de senaste veckorna har varit mycket känslofyllda. Gratulationer och lyckönskningar har strömmat in från alla möjliga håll och kanter. Priset har uppmärksammats i TV, radio och lokaltidningar.

Allt detta är ett tydligt tecken på det symbolvärde som tävlingen ”Årets arkiv” har och den möjlighet som priset innebär för att sprida kännedom om arkiven i samhället. Arkivcentrums chef, Tommy Blomqvist, tillkännagav stolt att han hade blivit gratulerad av ägaren till pizzerian som han brukar gå till. Arkivets styrelseordförande, Ulf Sandberg, vittnade om grannar som han knappt kände tidigare, men som nu hade kommit fram till honom för att uttrycka sin glädje.

Människor, som vanligtvis inte reflekterat över det lokala arkivet på orten, får plötsligt vetskap om att samma arkiv utsetts till årets svenska arkiv. Det är stort.

Och visst förtjänar Arkivcentrum i Dalarna att lyftas fram. Här förvaras nämligen det skriftliga arvet från Sveriges äldsta kända bergverk, ett av världens äldsta bolag och tillika det mest betydelsefulla industriföretag som någonsin har funnits i Sverige: Falu koppargruva.

Ett förtydligande kan först behövas. Arkivcentrum i Dalarna är ett enda arkiv, som har upplåtit en del av sina lokaler till två andra arkiv (Dalarnas Folkrörelsearkiv och Falu kommunarkiv), med vilka man har ett nära samarbete. Arkivcentrum uppstod år 2006 i form av en ekonomisk förening, med ett flertal organisationer som initiativtagare. Arkivet är huvudsakligen specialiserat på näringslivsarkiv från Dalarna, och dess kärna utgör ”gruvarkiven”, alltså de bestånd som härrör från Stora Kopparbergs Bergslags AB:s (idag Stora Enso AB) väldiga organisation, Falu gruva samt alla de dotterbolag som tillkom under tidens gång. Den historiska delen av Bergslagets arkiv omfattar hela 13,5 hyllkilometer och överlämnades tidigare formellt till Riksarkivet, men fick fysiskt stanna kvar i Falun. Sedan 1990-talet är arkivet inrymt i ändamålsenliga lokaler i ett naturskönt område en bit utanför Falun.

Det goda samarbetet som Arkivcentrum har med andra arkiv och kulturinstitutioner var något som tävlingsjuryn tog fasta på i sin prismotivering. Därför var det självklart när arkivchefen berättade att prispengarna skulle användas till kompetensutveckling för personalen, förmodligen en studieresa. En annan sida av verksamheten, som inte syns i motiveringen, men som för mig dock utmärker arkivet i ännu högre grad, är den oerhört utpräglade servicekänsla som personalen här uppvisar. Med tämligen blygsamma resurser och en personalstyrka som inte överstiger fem personer tar man emot besökarna med öppna armar och gör sitt bästa för att vägleda dem in i de snåriga gruvarkiven.

Arkivcentrum i Dalarna är för mig ett ideal bland svenska arkivinstitutioner, och det vore önskvärt att arkivet tillskjuts mera resurser för att i ännu större utsträckning kunna förverkliga sina ambitioner att tillgängliggöra sina arkiv, företrädesvis digitalt. Arkivet vill också arbeta mera riktat mot barn och ungdomar i framtiden.

Arkivcentrums bestånd sträcker sig tillbaka till Magnus Erikssons privilegiebrev från 1347. Den äldsta bevarade urkunden som omnämner Falu gruva är dock daterad till år 1288. Den har kallats världens äldsta aktiebrev och förvaras i Riksarkivet. Malmbrytningen påbörjades emellertid mycket tidigare än så, möjligen under 700-talet, men det var först på 1600-talet som staden Falun växte fram. De första stadsprivilegierna kom år 1641. Under en lång tid var Falun rikets andra största stad. Kopparframställningen hade en enorm betydelse för den svenska ekonomin, speciellt fram till det stora gruvraset år 1687. Kopparen bidrog till inte så liten del till stormaktstidens många krig. Falu gruva var rikets skattkammare, och tidvis utgjorde Falukopparen under 1600-talet två tredjedelar av världens totala kopparproduktion.

Falun var på denna tid en miljökatastrof. Detta omvittnas i många källor, bland annat från Linnés Dalaresa år 1734. Han beskriver den förfärliga roströken som svepte in staden, färgade husen bruna och omöjliggjorde all form av växtlighet. Många av de välbeställda bergsmännen bodde mestadels utanför Falun, på stora gårdar omkring sjön Runn, medan gruvarbetarna fick stå ut med att bo i staden, med dess dåliga luft, som bokstavligt talat kvävde ihjäl många människor. Dödligheten var hög, och arbetet i gruvan var slitsamt. Under en del av 1700-talet var Falun, efter tyskt mönster, en ”bergsstad” i egentlig mening, eftersom staden och gruvan då lydde under samma jurisdiktion. Vid den tiden upplevde kopparproduktionen en nedgång. Andra produkter, till exempel Falu rödfärg, tillkom istället.

Med undantag av vissa strödda medeltida urkunder är det från mitten av 1600-talet som de egentliga arkivbestånden tar sin början. Överlag är arkivet mycket välbevarat. Visst står den akademiska forskningen om gruvan och kopparhanteringen för en del av användningen, men annars är det släktforskarna som här får sitt absoluta lystmäte. Gruvarkiven är nämligen en fantastisk skatt även för den som sysselsätter sig med annan typ av forskning, exempelvis med personhistoriska studier. Det må handla om bergsmän, gruvdrängar eller andra personer som var verksamma i gruvdriften. Alla träder de fram här och vaknar på nytt till liv, i gruvrättsprotokoll, partalsböcker (förteckningar över bergsmän som ägde andelar, så kallade fjärdeparter, i gruvan), skrivelser och otaliga räkenskaper (bland annat så kallade vågböcker), gruvdrängsrullor samt mycket annat.

Stormaktstidens Falun är annars ett synnerligen svårforskat område för släktforskare, eftersom stora delar av kyrkomaterialet blev lågornas rov i stadsbränderna år 1761, som ödelade stora delar av Falun. Arkivcentrums gruvarkiv är ett bra exempel på att släktforskning trots allt kan bedrivas framgångsrikt, om än mödosamt, trots stora luckor i kyrkoböckerna. Jag testade detta själv genom att forska på en svåråtkomlig anfader på Elsborg, bergsmannen Anders Ersson Tune (död 1724), samt dennes son, gruvdrängen Johan Andersson Tune (1717-1763). Genom ett detaljerat personregister i gruvrättsprotokollen kunde jag snabbt återfinna dem. Domböcker kan annars vara ett nästintill ogenomträngligt material, om man inte vet exakt vad man är ute efter. Att bara bläddra på måfå, i hopp om att hitta intressanta historier, är ofta som att leta efter en nål i en höstack. Den rena turen spelar ofta en stor roll. Indexering – inte bara digitalisering – av arkivinformation är därför en stor välsignelse för släktforskaren.

Falun, det vill säga gruvan, den välbevarade trästaden (Nordens största trästad) samt hela den omkringliggande bergsmansbygden, är med rätta sedan år 2001 upptaget på Unescos världskulturarvslista. Gruvan är idag en stor turistattraktion som lockar besökare från när och fjärran. Men vem tänkte på arkiven mitt i allt detta?  Finns det inte ett samband mellan gruvan och dess skriftliga arv, mellan platsen och de handlingar som förmedlar historien om den, på samma sätt som i fallet med Warszawa? Warszawas historiska stadskärna förstördes till oigenkännlighet under kriget, men byggdes sedan föredömligt upp igen. Stadskärnan står på världskulturarvslistan sedan 1980, och 2011 utsågs det arkiv som berättar om denna återuppbyggnad till världsminne.

Skulle man inte göra även Falu gruvas arkiv rättvisa genom att lyfta fram det i detta sammanhang, genom att tilldela det statusen av världsminne? Tanken är intressant och inte alls orimlig. Bergslagets arkiv är helt unikt i sitt slag och ger genom sin omfattning en levande och enastående inblick i gruvans utveckling under sjuhundra år. Finns Sveriges nästa världsminne i Falun? Det återstår att se. Frågan har i varje fall återigen kommit att aktualiseras i och med utnämningen av Arkivcentrum i Dalarna till ”Årets arkiv”.

”Arkivcentrum i Dalarna bevarar historien om Dalarnas näringsliv, samhälle och kultur från medeltiden fram till idag. Arkivcentrum har målmedvetet byggt upp ett intressant, välfungerande och framåtsyftande samarbete mellan olika aktörer i länet; näringslivsarkiv, föreningsarkiv och kommunarkiv. De gemensamma lokalerna medför att unik kompetens på arkivområdet samlas på ett ställe och det finns en stor utvecklingspotential. Arkivet är en viktig resurs för forskarsamhället, skolan och den intresserade allmänheten.”

Unik information om till exempel bergsmännens dräktskick återfinns på de vackert illustrerade gruvkartorna. Här är detaljer från Hans Ranies gruvkarta från 1683.

Unik information om till exempel bergsmännens dräktskick återfinns på de vackert illustrerade gruvkartorna. Här är detaljer från Hans Ranies gruvkarta från 1683.

Detalj ur Ranies praktkarta 2

Text Martin Ståhl martin.stahl@stockholm.se

ANNONSER