ANNONSER

porträtt_v1

Porträttet: Erik Norberg – riksarkivarie emeritus

Han är mest känd för sina insatser som Sveriges riksarkivarie mellan 1991 och 2003, men har många andra meriter i bagaget. Arkivs Anders Gidlöf träffade Erik Norberg för ett samtal om arkivbranschen under hans tid.

Finns det något område under dina år inom arkivbranschen som har betytt särskilt mycket för dig?

 – När jag ser detta i ett längre perspektiv tror jag att jag var särskilt attraherad av tanken på digitalisering av arkivmaterialet. Plötsligt öppnade tekniken möjligheter att förverkliga det som våra företrädare sedan början av 1800-talet träget har arbetat med, utgivning i tryck av viktiga och forskningsintressanta arkivserier. 1990-talet gav väldiga möjligheter genom finanskrisen, statsförvaltningens katastrofala ekonomiska ställning samt de stora regionala satsningar som följde för att begränsa arbetslösheten i olika delar av landet. Verksamheten inom dessa år kan knappast överskattas. Samtidigt inleddes standardiserings-arbetet inom it-området, något senare än inom biblio­tekssektorn, men långt före museerna.

Många anser att du framför allt som riksarkivarie gjorde stora insatser för arkivutbildningen, bland annat genom att en stor del av arkivkursen vid Stockholms universitet äger rum i Riksarkivets lokaler.

 – Det var inte min förtjänst att arkivutbildningen ägde rum i nära samarbete med Riksarkivet och delvis i dess lokaler, det var regel redan innan jag kom dit. En anledning till att jag tycker att utbildningen är så viktig är det självklara att vi sedan lång tid inte rekryterar personal från de traditionella arkivämnena, särskilt historia, utan från arkivvetenskapen.

Vad tycker du om arkivutbildningen?

– Utbildningen i arkivvetenskap är framgångsrik på det sättet att många får en professionell utbildning, långt mer än min generation fick, men svag på det sättet att man hittills inte kunnat bygga upp en riktigt vetenskaplig utbildning utan har satsat på färdigheterna. För att etablera ämnet ordentligt måste man också ha en någorlunda stabil forskarutbildning, och det har vi hittills misslyckats med i hela ABM-området. Jag tyckte att det var mycket lovande när Riksarkivet gick in och på 1990-talet finansierade en professur i arkivvetenskap vid Stockholms universitet. Dessvärre motverkades syftet av dåvarande forskarutbildningsreform och en benägenhet från historieämnets sida att se arkivvetenskapen som en hjälpvetenskap huvudsakligen inriktad på att ge god genomströmning. Jag tror att en och annan inom arkivstaten måste ha en vetenskaplig utbildning, oavsett i vilket närstående ämne. Det är viktigt för det kritiska tänkandet, för arkivens profil och legitimiteten visavi användare och forskarsamhälle.

Du var riksarkivarie under en tid när Berlinmuren nyss hade fallit och kontakter med Östeuropa kunde återupptas på ett fantastiskt sätt. Du bidrog själv till kontakter med arkivariekollegor i Baltikum, Ryssland och Polen.

– Ja, vintern 1992 träffades Icas dåvarande generalsekreterare, Charles Kecskemeti, skattmästare Klaus Oldenhage och jag i Düsseldorf för att resonera om hur vi skulle närma oss det forna östblocket. Följden blev så småningom – tillsammans med andra insatser – ett partnerskap med Europarådet, vilket underlättades genom att Daniel Tarschys då var dess generalsekreterare – samt ett slags partnerskap där Sverige tog sig an de baltiska staterna medan Frankrike tog sig an Rumänien och Tyskland Polen och så vidare. Ett av de många målen som kanaliserades via Europarådet var en minimistandard för tillgänglighet till arkiv. När Ryssland ansökte om inträde i Europarådet i mitten av 1990-talet fick de skriva under en avsiktsförklaring på ett tjugotal punkter, där tre direkt berörde arkiv. Genom stora insatser av många kolleger inom Riksarkivet och andra arkiv hade vi ett nära samarbete och utbyte med de forna öststaterna under dessa år. Eftersom jag också under flera år av denna tid var ordförande i Icas organ för Europa underlättades kontakterna tror jag.

Har du fortfarande kvar några
av dessa kontakter?

– Ja, jag har fortfarande många kontakter i Ryssland och de ­baltiska stater­na. En anledning är att dessa kontakter byggdes upp under mina ­besök i länder­­na från början av 1970-talet och i Ryssland särskilt under 1980-talet då jag var i Krigsarkivet. 

Bildtext:

Erik Norberg

Efter sin doktorsdisputation 1971 har han arbetat på Fortifikationsförvaltningen, FN-organet UNIDO samt Krigsarkivet, i det sistnämnda fallet även som krigsarkivarie under åren 1982-1991. Norberg var Sveriges riksarkivarie mellan 1991 och 2003. Sedan 2008 är Erik ständig sekreterare i Kungl. Vitterhetsakademien. Under 2011 uppmärksammades han för den utredning han gjorde på uppdrag av Drottning Silvia, att utreda hennes fars, Walther Sommerlath, affärer under 1930-talet och andra världskriget då denne postumt har anklagats för att ha utnyttjat en judisk affärsmans situation.

Text Anders Gidlöf anders.gidlof@naringslivshistoria.se  Illustration William Haddock williamhaddock@hotmail.com

ANNONSER