ANNONSER

”Undertryckta nationer” på besök i Stockholm 1917

Dagens kamp för frihet och demokratiska rättigheter i Nordafrika och Mellanöstern fördes tidigare mot kolonialmakterna, främst Storbritannien och Frankrike. I många fall ledde den till självständighet – i Egypten 1920, Libyen 1951, Tunisien och Marocko 1956 och i Algeriet 1962 – men istället för till fria, demokratiska samhällen ledde den till ett nytt förtryck.

Under första världskriget såg ”de undertryckta nationerna”, etniska minoriteter och rörelser för nationellt självbestämmande en chans till frigörelse, främst i det tsaristiska Ryssland (Finland, Baltikum och Kaukasien), men också i Osmanska riket, i Nordafrika och i Indien. Frigörelsekampen understöddes främst av Tyskland vars så kallade revolutionspolitik syftade till att destabilisera och därmed få ett övertag över koalitionen Ryssland, England och Frankrike. De ”undertryckta” tog emot stödet men blev inte därigenom automatiskt Tysklands allierade, utan hade en egen politisk agenda med egna nationella och territoriella ambitioner.

Efter ryska februarirevolutionen 1917 fanns förhoppningar om avgörande förändringar, främst från den likaså undertryckta arbetarrörelsens sida. Dessa förhoppningar kanaliserades genom den planerade Stockholmskonferensen 1917, en konferens i Socialistiska internationalens namn som aldrig kom längre än till det över sex månader långa förberedelsearbetet av den Holländsk-skandinaviska kommittén. Stockholm hamnade på grund av sin närhet till det revolutionära Ryssland “mitt i världens brännpunkt” och blev till ”ett nytt Mekka dit pilgrimerna från hela världen tågade”, som en tysk diplomat uttryckte det. Organisationskommittén höll möten med ett 30-tal delegationer från socialistiska partier samt med nationella grupper inklusive islamiska för att sondera fredskraven.

På ett stort panislamiskt möte i Stockholm den 9 november 1917 försökte representanterna från Algeriet, Egypten, Marocko, Tripolitanien, Tunisien, Indien, Kaukasien och Centralasien att gemensamt få uppmärksamhet för sina krav. Enligt en samtida rapport var det ”kanske för första gången i världshistorien att muslimska representanter från olika länder sammankom med varandra”. Mötet kan också uppfattas som en kritik mot organisationskommitténs fredsutkast en månad tidigare där i första hand europeiska nationella problem togs upp. Allmänt understöddes dock kravet på självbestämmande med administrativ autonomi som eftersträvansvärd lösning, samt “territoriell autonomi av nationaliteterna i Ryssland inom en federativ republik“.

På mötet var de gemensamma, men individuellt framförda, kraven – befrielse från utländskt förtryck – också i en varaktig freds intresse. Denna önskan om ”nationellt existensberättigande” bedömdes också positivt i den svenska pressen där man i övrigt lyfte fram det exotiska och pittoreska. Genom tillbakablickar framhöll representanterna sina länders historiska storhet med oberoende, högtstående civilisationer som var mer avancerade än de senare stormakternas.

Kommittén för Tunis och Algeriets oberoende riktade sina krav mot Frankrike och krävde tryckfrihet, rätt till sammankomster, förfoganderätt över landets ekonomiska resurser och sociala landvinningar, likaberättigat tillträde till utbildning och ”aktning för den musulmanska religionen”.
Från egyptiskt håll koncentrerade man sig – riktat till Storbritannien – på kraven om oberoende, rätten att få leva i frihet, tillämpning av internationell rätt och förfogande över Suezkanalen som garanterat fri farled för fredlig handel i världen.
Representanterna från Benghazi för Tripolitanien och Cyrenaika krävde – riktat mot Italien – slut på orättvisa pålagor, diskriminering, folkmord och ockupation. De pekade på identiteten mellan religion och nationalitet och betydelsen av islams solidaritet och broderskap, inte olik socialismens. Den islamiska grunden och dess koppling till ett självständigt statsbyggande spelade i ställningstagandena annars en underordnad roll. Det samma gällde en panislamisk strävan trots det gemensamma uppträdandet.

De islamiska representanterna lämnade Stockholm ”ganska nöjda”. Men konkreta resultat uteblev, vilket även gällde för socialisternas och Stockholmskonferensens fredskrav. Man förblev ”de förbigångna” (Folkets Dagblad Politiken 1917-11-07). De segrande stormakterna som bestämde innehållet i fredsfördragen, accepterade visserligen självbestämmande till en viss grad, men ritade bland annat om kartan i Mellanöstern enligt egna intressen och ”gav” till exempel Egypten självständighet, dock under fortsatt dominerande engelskt inflytande. Det är att hoppas att de folkliga upproren i dag är mera framgångsrika – i en förändrad historisk situation. 

Fakta
Protokollen från de separata mötena finns i Camille Huysmans arkiv (CHA), i Amsab-Instituut voor sociale geschiedenis Antwerpen. De har givits ut av Martin Grass på www.labourhistory.net/stockholm1917. I CHA finns också det huvudsakliga materialet rörande Stockholmskonferensen, med väsentliga kompletteringar i Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB), bland annat i Hjalmar Brantings arkiv, samt i andra utländska arkivinstitutioner, också i respektive lands UD-arkiv. Den stockholmska pressen, med Social-Demokraten i spetsen, är också en viktig källa.
I en av Tidens förlag 1918 utgiven bok, med titeln Stockholm, finns samtliga delegationers memoranda samlade, tillsammans med organisationskommitténs frågeformulär som låg till grund för diskussionerna, dess manifest och andra dokument, inte minst det sammanfattande fredsutkastet som blev konferensarbetets slutpunkt.

Text Martin Grass martingrass041@gmail.com

ANNONSER