ANNONSER

egna-klassificeringar

Var är brudarna?

Musikaliska akademien bedriver ett stort projekt, Levande Musikarv, där svensk konstmusik från 1600-talet och fram till idag inventeras och görs tillgänglig. Det gäller både bortglömda tonsättare och mer välkända, vars noter snarare hotas av ”multnande papper och bleknande bläck” än av glömska.

Sverige har haft många duktiga tonsättare genom åren och deras verk finns i stor utsträckning i Musik- och teaterbiblioteket som har samlat noter i 240 år. Som alltid när det gäller arkivmaterial som har samlats under lång tid finns flera samlingar och olika sorteringsprinciper. Och som ofta när det gäller vårt kulturarv har kvinnorna hamnat lite i skymundan. Inom projektet Levande Musikarv drivs delprojektet, Kvinnliga tonsättare: bevarande och tillgängliggörande av ett kulturarv, där Johanna Grut är ansvarig. Hon har inventerat kvinnliga tonsättaren och det är nog egentligen först i vår digitala tidsålder som det går att få grepp om materialet och överblick över den omfattande produktionen.

Johanna Grut berättar att inventeringen blev allt mer komplex ju mer hon satte sig in i materialet, så som det ju nästan alltid blir. Rimligen, tänkte hon, borde det gå att fånga in de kvinnliga tonsättarna genom att kontrollera tre olika källor: personarkiven, originalhandskrifterna och den så kallade Serie 1 med sina 6000 poster och dess uppföljare, Lellkykatalogen, som numera har digitaliserats i sin helhet.
Här går olika inventerings- och digitaliseringsprojekt i varandra, eftersom inventeringen av de kvinnliga tonsättarna hade stor nytta av Lellkykatalogen, samtidigt som Lellkykatalogen, tack vare Johanna Gruts projekt, hade tillförts ett hundratal poster från en kortlåda med sånger som helt enkelt hade missats vid indexeringen. Det innebar att tre kvinnor med efternamn på H – Amalia Hjelm, Thecla Hjort och Emelie Holmberg – föll bort, men är nu åter sökbara i den digitaliserade Lellkykatalogen, DigiLellky.

För att jag riktigt ska förstå inventeringarnas och digitaliseringarnas välsignelser demonstrerar Johanna Grut Lellkykatalogens sökbegrepp för mig och jag måste hålla med om att den inte är lätt att leta i. När den byggdes upp i början på 1940-talet var det ändamålsenligt att dela in noterna efter den musikaliska besättningen. I en nutida presentation av katalogen konstateras lakoniskt att sökbegreppen inte alltid är ”helt självförklarande”. Ja, man går till och med så långt att man medger att Lellkys 300 olika kategorier kan vara ”mer eller mindre förvirrande för vanliga låntagare”.

Om man till exempel letar efter en musik av Emelie Holmberg bör man veta hon skrev sånger och att ackompanjemanget var piano samt att hon skrev på svenska. Sedan är det bara gå till katalogen och leta under S = sång och P = piano samt Sv för svenskt, dvs SP/Sv och så bläddrar man under bokstaven H och där finns hon. Tonsättaren Anna Boyd hittas i stället under KbQ, vilket betyder att hon skrivit ett stycke för damkör, ackompanjerat med orgel. Inte helt självförklarande, som sagt.

I dag kan låntagare i stället söka och beställa noter direkt från de digitaliserade korten ur katalogen. När noterna lånas katalogiseras de i Libris och vartefter kommer alltså alla noter som överhuvudtaget efterfrågas att vara tillgängliga i Libris i stället.

Utöver de tre mer självklara källorna hittade Johanna Grut verk av kvinnliga tonsättare på inte mindre än tjugo olika placeringar. Den placering som känns mest rafflande, eller riskabel, i sammanhanget betecknas RU och när man inser vad den står för förstår man att kvinnorna har levt farligt: RU ska utläsas Rariteter, Utrensat.

Nu har Johanna Grut förtecknat sjuttiotre kvinnliga tonsättares verk och deras sammanlagt över tusen verk som finns förtecknade på musikbibliotekets webbplats. Det är ingen tvekan om att hon tycker att kvinnorna har blivit illa behandlade. Ta titelbladet till ett pianostycke av Valborg Aulin. Det är hon som är kompositör. Hennes bror, Tor Aulin har skrivit om musiken till violin och piano. Och vem står med dubbelt så stora bokstäver på omslaget? Just precis, broder Tor.

Många av de verk som Johanna Grut har hittat har helt enkelt bara varit bortglömda, andra har varit felställda eller okatalogiserade. I en helt okatalogiserad samling danser och marscher för piano på 4,5 hyllmeter gjordes några ”kvinnofynd”. Och fyra kvinnliga tonsättares verk har försvunnit spårlöst. Bara katalogkorten är kvar.

Vad har kvinnorna skrivit? Det handlar om all slags musik, programmusik, sagospel, vaggsånger, stråkkvartetter, kantater och körverk. Vanligast är pianostycken och sånger med pianoackompanjemang. Två operor finns med, Fritiofs saga av Elfrida Andrée och I Firenze av Helena Munktell, samt en operett, Skatten, av Helfrid Lambert.

Bland kompositioner som har skrivits för att fira någon särskild händelse visar Johanna Grut några exempel som tyder på att man nog hade rätt kul med sitt komponerande. Eller vad sägs om ett stycke för fyrhändigt piano, som heter Festmarsch i anledning af ett nyförvärfvadt paraply av Valborg Lundberg?
Det nymodiga bilåkandet i början av 1900-talet krävde också sina musikstycken, som Automobilgalopp av Lotten af Edholm. Hon var hovdam hos änkedrottning Josephine och just för denna komposition finns proveniensen säkrad, tack vare ett brev från hovdamen till hertiginnan av Dalarne.
Hertiginnan hade bett hovdamen köpa noter till ett automobilstycke, men det fanns inte något sådant i musikaffärerna så vad ska en stackars flicka göra? Komponera en automobilgalopp själv, förstås! 

Kataloglåda som kan framstå som “mer eller mindre förvirrande för vanliga låntagare”.

Fakta
Samverkanspartners inom det stora projektet Levande Musikarv är: Musikaliska akademien, Statens musikverk, Svensk Musik, Sveriges Radio, olika musikvetenskapliga institutioner, Vitterhetsakademien, Stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs Minnesfond, Riksbankens Jubileumsfond, Statens Musikverk, Kulturdepartementet och Svenska Litteratursällskapet i Finland. Det sträcker sig från 2012 till 2018.
Johanna Gruts delprojekt inom Levande Musikarv startade hösten 2012 och avslutas i vår. En eventuell fortsättning kan handla om att skanna utvalda verk och göra dem nerladdningsbara via nätet. Redan idag finns några verk skannade.

Förteckningen över kvinnliga tonsättare finns i låneexpeditionen på Musik- och teaterbibliotekets, samt på deras webbplats under rubriken Rariteter. Det går bra att låna noter eller beställa kopior av dem via låneexpeditionen.

Bildtext: Kataloglåda som kan framstå som “mer eller mindre förvirrande för vanliga låntagare”.

Text och foto: Karin Englund karin.englund@tele2.se

ANNONSER