Är jag en rättshaverist?

Med rättshaverist syftar jag i denna text inte på de individer som begär ut tusentals handlingar från ett och samma ställe och som håller både en eller två anställda heltidssysselsatta med fenomenet, detta totala haveri som drabbar många myndigheter. Då är det väl snarare någon form av diagnos som är aktuell. Men vissa saker har… Read More »

2016-10-11

Med rättshaverist syftar jag i denna text inte på de individer som begär ut tusentals handlingar från ett och samma ställe och som håller både en eller två anställda heltidssysselsatta med fenomenet, detta totala haveri som drabbar många myndigheter. Då är det väl snarare någon form av diagnos som är aktuell.

Men vissa saker har fått mig att fundera över var gränserna går, och vad som kännetecknar fenomenet. En klok person sa en gång att problemet med rättshaverister inte är den sak de ifrågasätter. Många gånger kan de faktiskt ha helt rätt. Problemet är just att de har fått saken på hjärnan och inte kan släppa den.

Är jag då en rättshaverist? Tja, jag har anmält en myndighet till JO en gång och har överklagat ett kommunalt beslut och därtill begärt prövning av kammarrätten vid ett par tillfällen i sekretessärenden, men kan tröstande nog fortfarande räkna det totala antalet gånger jag begärt ut allmänna handlingar på mina tio fingrar.  Gör det mig till rättshaverist? Eller innebär det egentligen att jag tar ansvar för att vårt samhälle och att offentlighetsprincipen fungerar? Man kan ställa sig frågan om det är meningen att vanliga medborgare ska begära ut allmänna handlingar från myndigheter? Vår offentlighetsprincip, som vi sätter så stort värde på, har ju i praktiken blivit ett instrument endast för våra journalister. De har dock sällan den sakkunskap som krävs för att granska faktiska beslut. Istället har deras roll blivit att söka efter ekonomiska oegentligheter. Det är ett nog så viktigt område, men det gör att det i dag inte finns så många som faktiskt granskar den offentliga sektorn på ett mer allmänt plan. Lite som det så kallade ”styrelsemötessyndromet”. Istället för att ifrågasätta de stora besluten hamnar fokus ofta på gardinfärgsnivå. Huruvida personalfesten verkligen har kostat tusen kronor per anställd är ett exempel på en journalistisk bragd att utreda.

”Några anmälningar eller överklaganden gör dig väl inte till en rättshaverist?” kanske någon försöker säga till tröst. Det är kanske riktigt. Än så länge klarar jag att hålla band på mig själv. Men vad gör man när man inser att tjänstemännens skrivelser inte stämmer med verkligheten och deras tjänsteutlåtanden innehåller oriktiga uppgifter, eller när beslut fattas så pass godtyckligt utan ordentlig beredning att det knappast kan sägas vara förenligt med svensk förvaltningstradition? När man ser att delar av offentliga sektorn börjar kollapsa från den stolta myndighetstradition, som en gång var vårt rättesnöre? Ja, nu börjar väl fler av er reagera på texten. Nu tänker ni nog ”Den där Lars är nog en rättshaverist trots allt”. Jag får väl därför lov att komplettera framställningen med att jag faktiskt också känner till många exempel på myndigheter som fungerar alldeles ypperligt. Det är alltså inte någon generell bild jag målar upp ovan, utan tendenser som förekommer på sina håll.

Jag är nog ingen rättshaverist i egentlig mening. Det är bäst att tydliggöra det, så att inte alla mina kolleger genast tar bort mig som vän på Facebook eller säger upp bekantskapen. Jag vet var gränserna går. Men jag är engagerad kring frågor som rör offentliga sektorn och att offentlighetsprincipen fungerar. Kalla det för yrkesskada om ni vill.  Att som privatperson granska verksamheter och beslut uppfattas dock ofta som lite märkligt i dagens samhälle. Det har nästan blivit så att en privatperson som begär ut allmänna handlingar per se blir i hopklumpad med rättshaveristernas mångskiftande skara. För vilken vanlig människa idag vill eller har tid att engagera sig i hur myndigheter sköter sitt arbete om man inte är rättshaverist? Men egentligen är det ju detta som är offentlighetsprincipens kärna. Så länge medborgare är engagerade med respekt och ansvar för vad de begär ut och hur, är ju denna grupp en guldgruva både för att tillse att offentlighetsprincipen fungerar och för att motverka korruption i samhället. Om jag får säga det själv, så är jag egentligen alltså en hjälte… eller kanske en offentlighetsprincipens apostel.

 

Text: Lars Lundqvist

Dela
Skriv ut

#nyheter


Fler reportage

Se alla


Inga artiklar med Nyheter tagg hittades