ANNONSER

Saab-byggs

Arkiven och konkurserna

Ett företag och dess arkiv är svåra att skilja åt. När ett före-tag går i konkurs avslutas arkivet. Men vad händer egentligen med arkivet som fortfarande har ett värde?

Enligt lag måste arkivet rörande räkenskapshandlingarna bevaras såsom bokföringsmaterial. Detta sköts av den utsedde konkursförvaltaren. Men redan där riskerar materialet att splittras. Samtidigt kan givetvis arkivet också vara en del av det värde som utgör företagets tillgångar; i arkivet finns också företagets kunskap representerat. Och ju mer avancerad industrin och tillverkningen blir, desto större värde ligger i den kunskap som finns inom företaget. Det största värdet utgörs i regel givetvis av varumärket – men varumärket har också sin grund i företagets historia och därmed också i det som finns dokumenterat om detta.

Ett problem i samband med konkurser – om inte ett övertagande relativt snabbt kan åtgärdas av verksamheten – är därför att arkivhandlingar riskerar att försvinna fort. Lokaler skall tömmas, inventarier säljas och det är därmed inte säkert att det finns någon mottagare av ett eventuellt arkivmaterial. Särskilt om all personal har hunnit friställas. Resultatet blir ofta att konkursförvaltaren på relativt kort varsel får försöka att samla ihop det material som anses vara relevant.

I Sverige saknas någon som formellt har i uppgift att bevaka den här typen av händelser. Det blir upp till de enskilda arkivinstitutionerna att agera. Särskilt näringslivsarkiven brukar vara bra på detta. Många företag har idag ett sedan tidigare fungerande samarbete med arkivinstitutioner och i sådana fall är det förstås enklare. Men det finns däremot litet ekonomiskt utrymme för att bevara materialet. Samtidigt som äganderätten inte med nödvändighet kan övergå till det allmänna förrän konkursen är avslutad. Vid så avancerade konkurser som i fallet med exempelvis Saab Automobile AB, med stor internationell verksamhet, är det förstås ett extra stort problem.

Problemet med företag som har gått i konkurs är att även om ett företag tar över (om det inte bara är en ren rekonstruktion – då ju i princip verksamheten fortsätter som tidigare) är ju också att historien visar att intresset för att ta över arkiv i sin helhet har varit relativt svalt. Inom tillverkningsindustrin är förstås ritningar och sådan information som är direkt knuten till verksamheten intressant, medan annan information lätt försvinner i den här typen av förändringar.

Det hela blir därmed något motsägelsefullt. Det borde finnas intresse – i regel från flera håll – för att bevara arkiven vid konkurser (även utöver det lagreg-lerade) – både ekonomiska intressen och utifrån ett kulturarvsperspektiv. Men risken är att mycket hamnar mellan stolarna. Vad värre är, är att företag som går i konkurs ofta har gjort betyd-ande besparingar under tiden som före-går konkursen, något som inte sällan också har drabbat arkivhanteringen. Problemet har inte blivit mindre av att en så pass stor del av företagens dokumentation idag ofta bevaras i digital form. Möjligheterna för en arkivinstitution att ta över digital information utan att det finns någon som kan betala för överföringen – är än mindre än när bevarandet sker i pappersform. Här finns nya risker och antagligen en anledning att behöva agera mycket snabbare med en lösning. Inte sällan kan också den digitala informationen finnas bevarad på externa servrar hos lagringsföretag. Vad som händer med den informationen när fakturorna slutar att betalas är också en frågeställning. Det blir också betydligt besvärligare att kunna göra en överföring – och det är tveksamt om en konkursförvaltare skulle gå med på att digital information överförs till en arkivinstitution. Därmed finns det inte heller någon möjlighet att bevaka informationen under tiden från det att konkursen har inträffat till dess att materialet kan bli tillgängligt. Möjligen om något slags samarbetsavtal eller intentionsavtal kan slutas med konkursförvaltaren.   

Det finns alltså stora problem inom detta område. Både utifrån praktiska aspekter och ekonomiska. De stora konkurserna kan väl också sägas bli uppmärksammade och på det sättet är det lättare att gripa in. Svårare kanske det ändå är när det gäller att bevaka mindre företags konkurser. Samtidigt bör också påpekas att även om uttalade artefakter från ett större företag lätt bevaras och gärna ställs ut – är förstås material som är relevant för forskning och historieskrivning inte självklart en del av dessa utplockade handlingar.

Bildtext:Byggandet av en av Saabs första -fabriker. 63 år senare var det dags att packa ihop.

Text Lars Lundqvist 

lars.lundqvist@bredband.net

ANNONSER