ANNONSER

Living legends

Bombningarna av Dresden: Hur arkivkällor manipuleras till att bli historiska fakta

Krigets första offer är sanningen. Vad kan hända när enskilda personer medvetet manipulerar arkivkällor till att bli historiska fakta, förtiger källor och hur kan samtidigt arkivkällor motverka detta? Historierevisionisten David Irvings privata forskningsarkiv ställdes av en domstol till förfogande för forskning i lagens namn men de falska uppgifterna skulle visa sig svårare att stoppa. Det handlar om arkiven i dess viktiga roll som historiens väktare och minnesbank.

Historiska fakta skapas och etableras till vedertagna ”sanningar”, som återkommer och används i olika sammanhang, inom t.ex. faktalitteraturen, skönlitteraturen, film, tv och inte minst på internet. Det här handlar om bombningarna av Dresden 1945 och frågan om hur många det var som dog under dessa bombanfall? En viktig källa har varit undersökningen av David Irvings privata forskningsarkiv i Lying about Hitler: History, Holocaust and The David Irving Trial, genomförd av Cambridgeprofessorn i historia, Richard J.Evans. Evans fick i samband med att han 2000 anlitas som expertvittne av försvaret i rättegången gällande Irvings förtalsanklagelser gentemot förintelseforskaren Deborah Lipstadt, tillgång till hela Irvingarkivet, med korrespondens och anteckningar. Varför manipulerade Irving källor som han hade tillgång till? Hur vederlades hans ”forskning”?
Bombningarna av Dresden pågick genom fyra brittiska och amerikanska anfall mellan den13 och 15 februari 1945. Forskningen har visat på att det i Dresden fanns legitima strategiska och militära mål. I motsats till vad som har hävdats och vad Irving har skrivit fanns det en rustningsindustri i stadens stora fabriker. Dessutom var Dresden den sista garnisonsstaden som dittills hade klarat sig från krigets förödelse. Det stora moraliska felet var att flyganfallen inriktade sig på att bomba stadscentrum och därmed civilbefolkningen. Garnisonsstadsdelen och fabrikerna klarade sig med begränsade skador. Järnvägstrafiken var igång igen efter några dagar. Det handlade om att påverka civilbefolkningens moral.

Redan tidigt står det klart att propagandaminister Joseph Goebbels ville manipulera dödstalen för att stärka den nationella moralen och öka hatet mot fienden. Siffrorna skulle chockera världen och det tyska folket. Det första var att påverka opinionen i de neutrala länderna. Den första informationen som släpptes efter bombningarna dök upp i svensk press 16-17 februari och var mycket varierande (från tiotusentals döda till 200 000). Anledningen till att svensk press var först med att rapportera låg i att propagandaministeriet i Berlin regelbundet delgav information till pressen från neutrala länder. Denna första information rörde sig inte om officiella uppskattningar, eftersom sådana varken hade publicerats inrikes eller utrikes. Dessa siffror var en blandning av uppskattningar, rykten och en medveten manipulation från propagandaministeriet i Berlin. Den 16 februari hade den statliga tyska nyhetsbyrån utfärdat ett pressmeddelande om händelsen. Det förekom inga uppgifter om antalet döda.

Detta rör sig om den tillgängliga informationen som spreds i massmedier. Sedan finns de arkivdokument som rymmer den information som ger en riktig uppfattning av dödstalen. Det handlar om den systematiskt förda redovisningen av upphittade döda i ruinerna och som fördes av polismyndigheterna. Den tyska allmänheten informerades om dödsantalet för första gången officiellt i en artikel i propagandaministeriets tidning, Das Reich, den 4 mars, där Goebbels talar om ”tiotusentals” döda. Vid Nürnbergrättegångarna efter kriget vittnade Hans Fritzsche, som stod åtalad som representant för propagandaministeriet och som hade varit chef för pressavdelningen, om att Goebbels redan då hade gjort en uppskattning av dödsantalet i Dresden och kommit fram till 40 000. Det var vanligt att den här sortens siffror blåstes upp i början för att senare hamna på en rimligare nivå. Men det låg i Goebbels intresse att dödsantalen låg på en skrämmande hög nivå. Därför gjorde han snart en kupp som skulle påverka uppfattningen för lång tid framöver, åtminstone i väst.

I samband med en dagorder, Tagesbefehl (TB) 47, som kom 22 mars, finns det, enligt den tyske historikern Götz Bergander, grund att tro att Goebbels lät delge avskrifter från denna. TB 47 var ett reviderat utdrag av polisens slutrapport från den 15 mars. Bergander visade på att dagordern innehöll 20 204 återfunna döda, med en uppskattning av totalt antal döda på 25 000. Vad som hände var att en falsk avskrift skapades daterad 23 mars, med siffrorna multiplicerade med 10 – och vi fick 202 040 återfunna döda och uppskattade döda på 250 000. De rätta talen hölls medvetet i det fördolda och efter kriget skulle detta förfarande upprepas, men då av en annan person. Den personen skulle få ett avgörande inflytande på informationsspridningen in i såväl den historiska som den skönlitterära litteraturen, samt i filmer, tv-program och på internet. Hans namn är David Irving.

Det var ett ytterst fåtal dokument (i första hand polisrapporter) från tidsperioden mellan bombningarna och krigsslutet som överlevde kriget och hamnade i arkiven. De som idag är tillgängliga tillkom hos HSSP (Högre chefen för SS och polisen Elbe) i Dresden och chefen för ordningspolisen i Berlin. Det viktigaste dokumentet är slutrapporten – Schlussbericht – från HSSP och därtill finns en rad lägesrapporter från ordningspolisen i Berlin med vidarebefordrad information från kollegor i Dresden. Dessa källor är nyckeln till att fånga de rätta dödstalen. Till dessa dokument kompletterar information från enstaka kyrkogårdar om fortsatta begravningar.

Det äldsta dokumentet är ordningspolisens lägesrapport från 14 mars (LB 1396) med uppgifter från början av månaden och som förvaras hos Bundesarchiv i Koblenz. De rapporter som har använts i forskningen är följande: Lagemeldung (lägesmeddelande) (LB) nr.1396 (14/3), Schlussbericht (slutrapport) (15/3), Tagesbefehl (TB) nr.47 (22/3), Lagemeldung (LB) nr.1404 (22/3) samt Lagemeldung (LB) nr.1414 (3/4). Alla lägesrapporter förvaras hos Bundesarchiv och slutrapporten finns hos det sachsiska delstatsarkivet, Staatsarchiv i Dresden. En rapport från kyrkogårdsförvaltningarna föreligger (8/5), förvarad i Dresdens stadsarkiv. I mars hade myndigheterna fått en god överblick över dödsantalen, men de ansvariga inom polis, SS och nazistpartiet blev satta med munkavle. Endast i rapporterna talas det i klartext och dessa tillgängliggjordes bara för ett par personer på högsta nivå. Allmänheten fick däremot ingen information därifrån, utan var hänvisad till de rykten och gissningar som uppstod. Ryktena tog oftast rejäla kliv uppåt i fråga om dödantal och händelser som skedde runt omkring bombningarna. Att flyktingantalet i staden under bombnatten överdrevs in absurdum spelade en stor roll för dessa gissningar. Enskilda människors traumatiserade tillstånd påverkade omdömesförmågan.

Efter krigsslutet och i början på den ryska och östtyska administrationen tillkom nya dokument hos Dresdens förvaltningar med siffror på begravda på stadens kyrkogårdar. Intressant är att den nye borgmästaren Walter Weidauer i ett tal på årsdagen av bombningarna 13 februari 1946 nämner att 25 000 dog i dessa. Tre månader senare offentliggör den statistiska myndigheten i staden för första gången sedan kriget en befolkningsbilans, som bekräftar Weidauers siffror med samma antal döda.
Förvirrande för kartläggningen, var också uppgifter från den undersökningskommission som tillsattes av stadsförvaltningen 1946 och där kyrkogårdsföreståndaren på Heidefriedhof, den plats där flertalet döda begravdes, redovisas antal begravda där på 28 746 fram till och med 8 maj 1945 (ej dokumenterad). Med ytterligare begravda på andra kyrkogårdar skulle det totala antalet då vara 32 000 samt ytterligare 3 000 icke upphittade personer. I två relaterade rapporter från stadsförvaltningen 1950 uppges att det fanns 34 324 alternativt 34 403 krigsgravar i Dresden kopplade till bombningarna i Dresden. 35 000 var det officiella dödsantalet i Östtyskland från och med slutet av 1946. Sedan mitten av 1960-talet ifrågasattes inte dessa siffror på högre nivå. Men bland vanliga Dresdenbor, inte minst de som upplevde bombningarna, levde en stark åsikt om att det snarare var fråga om hundratusentals döda än tiotusentals. Så är det ännu idag med många som var med när det hände. Uppfattningen av katastrofens omfattning gjorde att siffror som 25 000 – 35 000 döda ter sig oförskämt låga.

De första skildringarna av bombningarna efter kriget kom under 1950-talet i båda tyska staterna. De skilde sig markant från varandra med dödsantal från 350 000-400 000 (utan dokumentation) till 35 000. De högre siffrorna florerade i väst och de lägre var kopplade till det officiella dödsantalet i DDR. Bergander menar att återhållsamhet i denna fråga var förhärskande i västvärlden vid denna tid. Varför fick då Irving ett sådant inflytande på den historiska redogörelsen?
Engelsmannen David Irving som 1963 utkom med den första upplagan och versionen av The Destruction of Dresden. Han baserar sina antaganden på en tjänstemans vittnesmål och iakttagelser i samband med uppröjningen av döda och deras tillhörigheter. Hans Voigt var chef för Byrån för saknade personer vid det sachsiska inrikesministeriet. Byrån arbetade efter principen med fyra olika system för att samla data om personerna som lades upp på listor. Det innefattade klädesplaggskort med stoff från kläder, ägodelar, papper med personuppgifter och vigselringar. Efter dessa fyra kriterier kom byrån fram till att 40 000 kunde identifieras. Irving utgick därför från ett minimumtal på 40 000 döda, men uppskattade ändå de döda till 135 000. Orsaken var att Voigt själv trodde att det var så många som hade dött. Denna beräkning byggde, enligt Irving, också på andra förteckningar av saknade personer. Irvings landsman, historikern Frederick Taylor skriver om Irvings arbete: ”Irvings redogörelse som var levande berättad och välskriven och tycktes bygga på omfattande och vetenskapligt korrekt utförd källforskning blev en internationell bästsäljare ”.

Irving har ingen akademisk examen, utan är att betrakta som amatörhistoriker i en brittisk tradition. Irving hade tillgång till de källor av arkivhandlingar som fanns att tillgå vid den tiden. Han hade till och med fått tillgång till ett urval av arkivmaterial som fanns i Dresden, samt kunde genomföra intervjuer med personer som hade varit tjänstemän i samband med bombningarna. De östtyska arkiven var som regel inte tillgängliga för utländska forskare. Irvings bok var den första skildringen utanför Tyskland som fick stor genomslagskraft och spridning. Kalla krigets misstro och skygglappar mot allt som kom från öst bidrog till att uppgifter därifrån betraktades med skepsis.

Det har fått till följd att uppgifter som ”135 000 döda i Dresden 1945” kan återfinnas i många sammanhang. Ingen visste då om hans revisionistiska agenda, inte minst gällande den nazistiska utrotningspolitiken. Slutrapporten, det viktigaste dokumentet, hade ännu inte påträffats och Irvings resultat kunde därför spridas och användas i flera viktiga sammanhang, som till exempel: Kurt Vonneguts roman Slakthus 5 (1969), filmatiseringen av Slakthus 5 (1972) samt i den brittiska dokumentärserien En värld i krig (1973-74). Jag har själv studerat olika upplagor av den renommerade tyska reseguiden Baedekers Dresden. Det intressanta med detta är att de andra och tredje upplagorna från 1989 och 1991 talar om ”über 35 000 Menschen werden getötet” (över 35 000 människor dödades). I den åttonde upplagan från 2002 har texten ändrats till ”über 30 000”, men en annan fördjupande text talar om ”Identifiziert wurden 35 000, Schätzungen reichen bis zur 250 000” (35 000 identifierades, uppskattningar uppgår till 250 000). Den tolfte upplagan från 2009 har en ny fördjupande text där det står ”die Schätzungen reichen von 30 000 bis über 100 000”. Antalet på 250 000 som nämns 2002 är alltså det av Goebbels manipulerade dödsantal från TB 47 och som Irving begagnade sig av i en ny upplaga av sin bok. Dessutom som Bergander har påpekat hade redan 1960-61 en förvirrande publikation från turistbyrån i Dresden kommit ut, där det talades om 35 000 identifierade döda, men det officiella östtyska antalet på 35 000 omfattade – identifierade, icke identifierade och saknade personer. Baedeker försöker att balansera mellan de högre och lägre sifforna och tar inte ställning.
Men utvecklingen i Baedekerguiden pekar på det faktum att det i Dresden började gälla en annan policy efter den tyska återföreningen 1990, där det officiella antalet på 35 000 inte längre var allenarådande. Till och med Svenska Akademins nuvarande sekreterare, historikern Peter Englund använde sig av ett högre antal i en essä om det allierade bombkriget, När man kämpar mot vidunder (1996), (som ligger på dennes hemsida): ”[…] under loppet av 14 timmar förlorade runt 70 000 personer sina liv”. Irvings uppgifter lever alltså kvar långt efter det att ny forskning vederlagt dessa.

Vad som hände ett par år efter det att Irvings bok kom ut för första gången var att författaren erhöll en kopia av den förfalskade TB 47 eller rättare sagt en kopia av en maskinskriven avskrift av en kopia. Han hade i den första upplagan avvisat dessa uppgifter, men ändrade sig när han fick dokumentet i sin hand. Det publicerades i en ny upplaga 1966, där det uppskattade dödsantalet uppgick till 250 000. Men innan den upplagan kom hade en ny bok om bombningarna kommit ut i DDR 1965 – Walter Weidauers Inferno Dresden. Weidauer var mångårig borgmästare i Dresden efter kriget (1946 – 1958) och amatörhistoriker. I sin bok slår han fast det officiella östtyska dödsantalet på 35 000. Intressant är det som händer ett år senare efter ett föredrag som Weidauer har hållit i Bad Schandau. En kvinna överlämnar ett dokument som tillhört hennes svärfar, överste Max Jurk. Jurk hade varit vid ordningspolisen och medarbetare till överste Wolfgang Thierig vid skyddspolisen. Thierig hade skrivit under dokumentet, som bar hemligstämpel. Det var slutrapporten från 15 mars 1945.

Slutrapporten nämner att till och med 10 mars hade 18 375 dött (hittats) och det uppskattades att totalt 25 000 hade dött. Många döda kroppar som registrerades var så förkolnade att det inte gick att identifiera dem och inryms i talen för de saknade. Här rörde det sig om en avskrift av originalet, men dokumentet stöds av ytterligare dokumentation, två rapporter daterade 22 mars: TB 47 och LB 1404. LB 1404 var en sammanfattning av slutrapporten angående flygräderna och endast en kopia av originalet finns. Samma uppgifter finns där som i slutrapporten.

Weidauer lät publicera slutrapporten som en bilaga till en ny upplaga av sin bok 1966. Vid samma tid, i maj 1966 gjorde arkivarien Heinz Boberach en upptäckt i Bundesarchiv av en försvunnen kopia av lägesrapporten, LB 1404, med samma uppgifter som i slutrapporten. Fyndet i Dresden bekräftades därmed. Dresdens stadsarkivarie, Walter Lange, informerade Irving om slutrapporten i ett brev i april 1966. Irving svarade med att vidhålla sin tro på TB 47. Den 27 maj skickade Lange en kopia av dokumentet för att höra Irvings åsikt om det. Den 13 maj hade Boberach skrivit till Irving om uppgifterna i LB 1404, att dessa står i total motsats till TB 47. Evans påpekar att denna information var tydlig för honom (som den borde ha varit för Irving) att slutrapporten stod utom alla tvivel med sin äkthet och att någon hade manipulerat med dödsantalet i TB 47.

Med de båda dokumenten i Dresden och Koblenz fanns inget annat att göra för Irving än att slå till reträtt och bekräfta i ett brev till The Times i London, publicerat den 7 juli, där han tillstod att uppgifterna om dödsantalet i TB 47 var en trolig förfalskning. Där skrev han också att han inte hade för avsikt att sprida falska legender. I Irvings arkiv finns det bevis för att Irving redan när han mottog kopian av TB 47 under ett besök i Dresden 1964 hade träffat Lange, som var säker på att dokumentet var en förfalskning. Det skulle inte ha varit svårt för Irving att kunna avvisa dokumentets äkthet eftersom det saknade signatur eller officiell stämpel. Irving underlät att kontrollera äktheten och ljög medvetet om ursprunget. Den chefsläkare som skulle ha skrivit dokumentet skrev brev till Irving och förnekade att han hade något med det att göra. ”Chefsläkaren” var dessutom urolog. Ändå gick han och hans tyske förläggare ut i tysk press och talade om dess äkthet inför en ny tysk upplaga 1965. Han hävdade i korrespondens till sin italienske förläggare att 135 000 döda troligtvis var i underkant.
Evans visar också på en korre­spondens i början av 1965 mellan Irving och en Theo Miller, medlem i uppröjningsstaben i Dresden efter bombningarna. Miller uppger att hans resultat låg på 30 000 identifierade döda och med ett uppskattat totalantal på 36 000. Han avvisar de högre dödssiffrorna, men nämner det vanliga vid tiden direkt efter bombningarna att ingen ville tro på så låga siffror med tanke på stadens förstörelse. Det fanns en rad uppgifter som pekade mot ett ungefärligt intervall. Irving har aldrig tagit upp Millers vittnesmål i sina publikationer. Han var då helt inriktad på TB 47.

Irvings reträtt sommaren 1966 var bara en potemkinkuliss och en taktisk manöver. I en ny tysk upplaga av boken 1967 finns fortfarande TB 47 kvar som ett avgörande dokument och det han hävdar som sitt mest sannolika dödsantal på 135 000 och i en ny brittisk upplaga 1971 fanns till och med TB 47 inkluderad som en bilaga. En förändring i den senare upplagan var en justering av dödsantalet ned till 100 000.

Den sista pusselbiten för att styrka slutrapportens äkthet var också den sista rapporten som finns kvar från kriget: LB 1414, daterad 3 april, där statusen fram till och med 31 mars är 22 096 döda. Den hittades 1975 av Bergander och den bevisade slutgiltigt att TB 47 var en förfalskning. En före detta reservist, Werner Ehrlich, hade haft dokumentet och hade i tjänsten kopierat originalet. Bergander tror att 35 000 döda ligger sanningen närmast och får räknas som ett högstatal. Slutrapporten talar om 35 000 saknade och ingen vet hur många av dessa som senare tillräknades dödsantalet eller som förblev saknade. I Hamburg dog 40 000 människor 1943 i liknande bombanfall med brandbomber och åtföljande eldstormar. Hamburg är också en större stad än Dresden och som då hade dubbelt så stor befolkning.
Irving följs av en annan brittisk författare, Alexander McKee, som 1982 kommer ut med sin The Devil´s Tinderbox, där han menar att 35 000 döda lätt kan dubbleras till 70 000 (Englunds källa?). Detta baserar han bland på bristfälliga skyddsrum och starkt överdrivna siffror för antalet flyktingar i staden. Han genomför också intervjuer med personer utan att ta hänsyn till grundläggande källkritiska överväganden. I Tyskland publicerades boken under namnet Das Deutsche Hiroshima.

Efter den tyska återföreningen hittades nytt material från kyrkogårdsförvaltningarna i Dresdens stadsarkiv 1993, med exakta siffror över antalet begravda. I motsats till Irvings påstående om kaotiska massbegravningar visades på att räknandet av döda utfördes med tysk grundlighet, med regelbunden avrapportering . 17,295 kroppar hade begravts på Heidefriedhof, däribland alla 6,865 kremerade kroppar på Altmarkt. Ytterligare 3,462 begravdes på Johannisfriedhof samt 514 på Neue Annenfriedhof. Detta omfattade totalt 21,271 registrerade döda. Historikern Friedrich Reichert från Dresdens stadsmuseum, som hittade uppgifterna, menar att 2 000 personer begravdes på kyrkogårdar runt om i Dresden. Han uppskattade då det totala antalet döda till 25 000, vilket överensstämmer med det som de östtyska myndigheterna talade om 1946, men lägre än Berganders uppskattning. Taylor menar att en korrekt uppskattning bör ligga mellan 25 000 och 40 000 döda.

Vad gör då Irving? Efter Berganders upptäckt tvingades han 1977 att erkänna att TB 47 var en förfalskning av propagandaministeriet. I en ny upplaga av sin bok som publicerades enbart på internet 1995 gjorde han detsamma för första gången i en engelskspråkig version. Evans menar att detta var nödtvunget för honom med tanke på den överväldigande dokumentationen mot TB 47. Han menar också att Irvings syfte med att hålla ett dödsantal på 100 000 och mer i Dresden byggde på målet att jämställa Dresden och Auschwitz. I ett tal i Toronto 1992 påstod han att endast 100 000 människor hade dött i Auschwitz (istället för det officiella antalet på 1 100 000). I den brittiska förtalsrättegången 2000 fann domstolen Irving bland annat skyldig till att ”för sina egna ideologiska skäl ha ihärdigt och medvetet förvanskat och manipulerat historiska bevis”. Den ledde till en enorm rättegångskostnad som ruinerade Irving och han förlorade definitivt sin trovärdighet och rätt att kalla sig historiker.

En historikerkommission på uppdrag av Dresdens dåvarande borgmästare Ingolf Rossberg startade 2004 ett arbete för att på nytt bland annat kartlägga antalet döda i bombningarna 1945. Sedan stadsförvaltningens kommission 1946 hade inga vidare och förnyade undersökningar gjorts på personnivå. Kommissionen leddes av Rolf-Dieter Müller, professor vid Bundeswehrs militärhistoriska avdelning i Potsdam och hade många ledande tyska forskare samt Dresdens stadsarkivarie som medlemmar. En undersökning genomfördes av allt arkiverat material i Staatsarchiv och stadsarkivet i Dresden från likbärgningar, myndigheternas registrerade personuppgifter och begravningar. Data fördes därefter in i en databas. Bristfälligheten i dokumentation av rapporteringen från 1945 motiverade en genomgripande undersökning från grunden, från olika perspektiv och med olika metoder. Undersökas skulle också befolkningsantalet före och efter bombningarna, de extremt avvikande dödstalsvarianterna och en kartläggning av överlevandes berättelser. Kommissionens slutsats som offentliggjordes 2010 var att det var 25 000 som dog i bombningarna 13-15 februari 1945, det som Reichert 1994 förde fram. Den avvisar både det i DDR tidigare gällande antalet på 35 000 döda samt de i väst högre antalen på mer än 100 000 döda. De odokumenterade uppgifterna från kyrkogårdsföreståndaren på Heidefriedhof 1946 och hörsägen och förfalskningen från propagandaministeriet av TB 47 i april 1945, avvisas utan några som helst tvivel.

Det handlar inte om att förringa lidandet. Lidandet finns där vare sig om det är 25000 eller 250 000 som har dött. Eller som Taylor skriver: ”Inget av detta får bagatellisera den vidriga verkligheten bakom så många döda eller det ohyggliga med att alla dessa människor inom loppet av blott några timmar fick livet släckt. De flesta av dessa människor var kvinnor, barn och åldringar. Vilda gissningar – och då särskilt de som syftar till politiska poäng – varken hedrar eller gör rättvisa åt vad som – oavsett hur man ser på saken – måste räknas som en av de värsta enskilda händelserna under andra världskriget”. När människoliv dör en tragisk död är varje förlorat liv en tragedi.

Men det handlar om att, som seriös forskare och historiker, vara vetenskapligt korrekt i fråga om ansvar för den information som tillgängliggörs och sprids. Det som jag vill kalla för – källkritisk hederlighet. Evans citerar L.A.Jackson, chefshistoriker vid det brittiska flygministeriet, i ett PM efter det att Irving publicerade sitt brev till The Times 1966: ”It is practically impossible to kill a myth of this kind once it has become widespread and perhaps reprinted in other books all over the world”. Denna sanning är med internet och med dagens snabba informationsspridning mer aktuell än någonsin tidigare. Historien om dokumentationen av dödstalen i Dresden visar också på arkivens betydelse som historiens minnesbank och för att motverka mytbildningar av den sort som David Irving och andra historierevisionister har sysselsatt sig med och fortfarande sysselsätter sig med. 

”Redan tidigt står det klart att propagandaminister Joseph Goebbels ville manipulera dödstalen.”
”De första skildringarna av bombningarna efter kriget kom under 1950-talet i båda tyska staterna.”
”Irvings uppgifter lever alltså kvar långt efter det att ny forskning vederlagt dessa.”
”Irvings reträtt sommaren 1966 var bara en potemkinkuliss och en taktisk manöver.”
”Det handlar inte om att förringa lidandet. Det finns där vare sig det är 25 000 eller 250 000
som har dött.”

Bildtext: De allierades bombflygplan Boeing B-17 i formation över Tyskland 1945. Wikipedia Commons.

Minnesmonument på Dresdens Heidefriedhof, där bomboffren ligger begravda. Peter Wattman

Minnesmonument på Dresdens Heidefriedhof, där bomboffren ligger begravda. Peter Wattman

David Irving på politiskt möte 1955.

David Irving på politiskt möte 1955.

 

 

Text Peter Wattman peter.wattman@telia.com Foto Wikimedia Commons
(Detta är en av författaren förkortad version av en längre artikel tidigare publicerad i ”Den Lille Fascikeln” 2013:1)

ANNONSER