ANNONSER

SKN001182

Kåseri: Snurran

Någon har uttryckt att ”arkivförteckningen finns för att arkiven ska komma bort i bokstavsordning” eller något liknande. Arkivförteckningen är arkivariens redskap för att få ordning på arkiven. Numera förväntar man sig att hitta det man söker på nätet. Datoriseringen började dock ganska sent i arkivvärlden och på Riksarkivet och har pågått i drygt tjugo år, föregått av åratal av manuellt insamlande av underlagsmaterial, generalinventeringar och rapportblanketter. Massor av arbete har lagts ner på utvecklingen av NAD och Arkis som de ser ut idag. När NAD kom på cd på 1990-talet bidrog det till en smärre revolution för återsökning och lokalisering av arkiven, men var länge tämligen okänd för forskarna. Orsaken till det kan man säkert fundera över. Jämförelsevis är det idag ganska lätt att söka efter grundläggande arkivinformation.
Annat var det förr. Då var man hänvisad till maskinskrivna förteckningar (i bästa fall) och handskrivna dito (något mindre bra) samt en uppsjö av olika registerkort. Det fanns en mängd begrepp i sving; vem minns ledkort, Viscardpärm eller slagordsförteckning? Riksarkivets primära sökingång kallades Snurran och skapades i början på 1980-talet av Juno Boberg, som borde ha fått medalj för sin bedrift. Snurran var en plåtskapelse (vägde minst tio kilo) som man kunde bläddra i, försedd med pappersremsor i olika färger med maskinskriven, koncentrerad information om arkivbildare, placering, förteckningsuppgifter, sekretess, hänvisningar med mera. Remsorna var aldrig särskilt samarbetsvilliga, de föll ofta bort och det krävdes en rejäl manuell skrivmaskin med gott utrymme i valsen när man skulle skriva ut nya. Det var mitt jobb att skriva ut remsor och svordomarna haglade vid blotta tanken på arbetsuppgiften. Många skrivmaskiner avverkades. Tipp-Ex var inte tillåtet, det blev inte tillräckligt estetiskt med vita fläckar på de färgglada remsorna. När sedan Arkis togs i bruk, gjordes en kopia av Snurrans information och föremålet i fråga förpassades till arkivmagasinet och ingen nändes kasta den, affektionsvärdet för denna kontorsdetalj var påtagligt. Långt senare skickades Snurran till destruktion efter att riksarkivarien utfärdat ett gallringsbeslut. Konstigt nog tänkte ingen på att fotografera Snurran som föremål innan den försvann.
Snurran hänvisade till förteckningar, som fanns häftade, bundna eller i koncept. Det senare betydde att de var under arbete och i bästa fall fanns på någons tjänsterum. Färgkoden var viktig. Gul remsa innehöll namn på arkivbildaren, grön och blå hade andra innebörder, rosa betydde sekretess. Snurran stod på skrivbordet bakom den dåvarande disken och dit hade forskarna inte tillträde. De fick fråga efter förteckningarna och efter ett visst slående i Snurran kunde expeditionshavande få fatt i rätt förteckning och gå och hämta densamma. Ungefär samtidigt som Snurran pensionerades byggdes forskarexpeditionen om och blev lite öppnare. Numera söker man i NAD på nätet inför ett forskarbesök. Annat var det förr. Och det var inte bättre, men för den som vill återskapa ”förr”, så finns Viscardpärmar, ledkort och slagordskataloger fortfarande kvar i Riksarkivets forskarexpeditioner ännu ett tag. Men inte Snurran. Och arkiven kommer väl att ”komma bort” på något annat sätt i framtiden. 

SKN002035

Anna Karin Hermodsson, Riksarkivet
anna-karin.hermodsson@riksarkivet.se

ANNONSER