Vid mitten av 1700-talet hade Sverige ett unikt parlamentariskt system som gav stor makt åt riksdagen och liten makt åt kungen. Under frihetstiden, 1719–1772, blev det viktigt att fritt kunna utbyta tankar och idéer samt att kunna väcka opinion och föra offentlig debatt. År 1766 antog Sverige som första land i världen en lag som reglerade rätten till det fria ordet – tryckfrihetsförordningen. 

– Det är mycket glädjande att Unesco uppmärksammar Sverige för våra insatser för yttrandefrihet. Vikten av tryckfrihetsförordningen kan ses i ljuset av att Sverige idag runt om i världen är erkänt för sitt stöd för demokrati och medborgerliga friheter. Utmärkelsen kastar ljus över en av de mest fundamentala mänskliga rättigheterna i världen, säger riksarkivarie Karin Åström Iko och riksbibliotekarie Karin Grönvall i ett gemensamt uttalande.

I dag bevaras det unika källmaterialet på Riksarkivet och Kungliga biblioteket (KB). Tryckfrihetsförordningen bestod av två delar:

Rätten för alla att publicera tankar, åsikter och känslor i tryck.

Rätten för alla att ta del av myndigheternas och de styrande organens handlingar (till exempel beslut, protokoll och utredningar), och trycka dem om man ville. Den rättigheten kallas för offentlighetsprincipen.

Plats: Riksarkivet, Arkivgatan 9, Göteborg. 
Anmälan: Mejla till varldsminnen@riksarkivet.se senast den 22 september.
Arrangemanget är kostnadsfritt. 

Digital direktsändning: Ingen anmälan krävs. Länk till sändningen publiceras på Riksarkivets webbplats: https://riksarkivet.se/webbsand

På Världsminnesdagen den 28 september uppmärksammar Riksarkivet Sveriges senaste världsminne: Tryckfrihetsförordningen. Välkommen till Riksarkivet i Göteborg (föranmälan krävs) eller följ direktsändningen på Riksarkivets YouTube-kanal. 

Världsminnesdag med tryckfrihetsförordning i fokus

Kungliga biblioteket (KB) är fullt av berättelser. Välkommen till höstens föreläsningar på Sveriges nationalbibliotek!

Tid: Åtta onsdagskvällar, kl. 17.30–18.30 (Dörrarna öppnas 17.10)
Plats: KB:s hörsal, Humlegårdsgatan 26, Stockholm. Förutom föreläsningen 18 oktober som hålls i Roggebiblioteket, Strängnäs.
Entré: Gratis. Ingen föranmälan.

6 september
Poli­ti­kern Dag Hammarskjöld
Få stora svenskar har varit lika tillgängliga för media som Dag Hammarskjöld. Han är också en av de moderna svenskar som ständigt varit föremål för forskarnas intresse. Vad kan Dag Hammarskjölds samling på KB berätta som vi inte redan vet? Och hur har forskarna använt sig av den?
Staffan Carlsson har arbetat i svensk utrikesförvaltning i 40 år och varit ambassadör i Budapest, London och Berlin. Han är författare till Helgon och maktspelare. Dag Hammarskjöld som politiker (2023).


20 september
Ful kultur – Live­podd med Oför­skämt att anta
Följ med på en nostalgitripp där Emily Dahl och Ann Edliden berättar om hur de använder KB:s samlingar i Oförskämt att anta – en podd om ful kultur. I podden tar de med lyssnarna till bortglömda reality-serier som endast går att hitta i Svensk mediedatabas, studerar skvallertidningar och citerar ur artiklar från tjänsten Svenska dagstidningar.
Ann Edliden är journalist och författare.
Emily Dahl är fotograf och modevetare.


4 oktober 
Berät­tel­ser från KB: Brotts­plats KB
Den 8 december 2004 sprängdes en lägenhet i luften på Surbrunnsgatan 45 i Stockholm. I rasmassorna hittades en död man. Han var enhetschef på KB och hade nyligen blivit avslöjad med att ha stulit 62 böcker. I föredraget presenteras boken Brottsplats KB: Jakten på de stulna böckerna (2023), med bland annat nya fakta kring hur böckerna stals och återfanns.
Lars Korsell är docent i kriminologi och forskare vid Brottsförebyggande rådet.
Greger Bergvall är bibliotekarie på KB.
Jan Ottosson är före detta bibliotekarie på KB.


11 oktober
Sveri­ges nya världs­min­ne – 1766 års tryck­fri­hets­för­ord­ning
Tidigare i år utnämndes Sveriges och världens första tryckfrihetsförordning till världsminne av Unesco. Utmärkelsen ges till dokument som anses ha särskilt värde för mänskligheten. Det nya världsminnet omfattar handskrivna och tryckta handlingar från Riksarkivet och KB. Jonas Nordin berättar om tryckfrihetsförordningens bakgrund och betydelse idag.
Jonas Nordin är professor i bok- och bibliotekshistoria vid Lunds universitet och medlem av Svenska kommittén för världsminnesprogrammet.


18 oktober
Riks­da­gen under 500 år – i tid och rum
Historikern Joakim Scherp diskuterar riksdagens utveckling under 500 år med riksdagsdirektör Ingvar Mattson. Utgångspunkten är riksdagens jubileumsbok Riksdagen i tid och rum: Historien, husen och arbetsplatsen (2023). Samtalet berör bland annat riksdagens relation till regeringsmakten från Gustav Vasa till idag.
Observera att denna föreläsning sker i Roggebiblioteket, Strängnäs.
Joakim Scherp är fil.dr i historia och redaktör vid Riksdagsbiblioteket.
Ingvar Mattson är fil.dr i statsvetenskap och riksdagsdirektör.


1 november
Pixi – barn­bok­sjät­te i det lilla forma­tet
Ända sedan starten på 1950-talet har utgivningen av Pixi-böcker varit en viktig del av den svenska barnlitteraturen. I föreläsningen tecknas en bild av Pixi-bokens historia. Vi får veta mer om återkommande författarskap i utgivningen, det lilla formatet och den årliga försäljningen i hundratusentals exemplar.
Maria Nilson är docent i litteraturvetenskap vid Linnéuniversitetet.


15 november 
Olof Lagercrantz – kriti­kerns verk­stad
Olof Lagercrantz var författare, kritiker och legendarisk kultur- och chefredaktör för Dagens Nyheter mellan 1951 och 1975. Under samma period skrev han också sina böcker om Stig Dagerman, Dante och Nelly Sachs. Lagercrantz liv och verk skildras i en föreläsning där vi får följa texter från maskinskrivna manuskript till färdigt tryck.
Stina Otterberg Engdahl är fil.dr i litteraturvetenskap, kritiker och redaktör samt författare till Olof Lagercrantz verk 1951–1975: en kommenterad bibliografi (2023).


29 november 
Wigforss vs. Hitler – Soci­al­de­mo­kra­tin och nazis­men
Ernst Wigforss var socialdemokratisk finansminister i samlingsregeringen under andra världskriget. Han uttryckte starkt motstånd mot varje försök från regeringens sida att tillmötesgå Nazitysklands krav. Idag förekommer på flera håll mytspridning om Sveriges roll under kriget. Vad innebar Wigforss antinazism för landet och socialdemokratin? 

Vill du veta mer om allt från bortglömda reality-serier på tv till världens första tryckfrihetsförordning? Eller är du nyfiken på den legendariske författaren Olof Lagercrantz? 

Fulkultur, stulna böcker och tryckfrihetsförordningen

Den första barbiedockan lanserades på en leksaksmässa i New York 1959. I Sverige släpptes det första partiet på 300 barbiedockor på varuhuset NK i Stockholm lagom till julhandeln 1963.

Barbiedockan var någonting helt nytt. En mannekängdocka med moderna kläder och avsedd som leksak för äldre barn. En tonårsdocka med pojkvän som den lekande flickan själv kunde spegla sig i. Barbie blev en försäljningssuccé.

Men barbiedockan blev också kontroversiell. Dockan har genom åren ofta väckt debatt kring kroppsideal och könsnormer. Under 1970-talet förbjöds Barbie på en del förskolor i Sverige. 

Oavsett åsikter har barbiedockan speglat sin samtid och följt med i rådande trender. Genom åren har barbiedockan haft över 200 olika yrken, rest till månen och ställt upp i det amerikanska presidentvalet. Dagens barbiedocka finns till försäljning med olika kroppsformer och olika hud- och ögonfärg. Barbie finns som rullstolsburen och under 2023 lanseras Barbie med Downs syndrom. Den 21 juli hade spelfilmen ”Barbie” premiär.

I dag är de allra tidigaste dockorna inte bara leksaker, utan även populära samlarobjekt.

Utställningen är producerad av Sörmlands museum i samarbete med Britt-Inger som har en av Sveriges största samling av barbiedockor. Den består av hundratals dockor med accessoarer och andra tillbehör. Samlingen består huvudsakligen av Barbies från åren 1960–1974. 

I år är det 60 år sedan Barbie introducerades i Sverige. Den 9 september öppnar utställningen ”Dockan med stort B” på Sörmlands museum. I utställningen visas Barbiedockor från 1960- och 1970-talet, som tillhör en hängiven samlare i Sörmland.

Ny utställning om Barbie på Sörmlands museum

Den 10 augusti presenterades resultatet av utredningen för regeringen. Utgångspunkten för kulturskyddsrådet är att säkerställa beredskap inom kulturarvssektorn och möjligheten att upprätthålla verksamheten vid höjd beredskap eller krig. Dialogen med kulturarvs- och beredskapsaktörer visar på behovet av samordning, stöd och kompetenshöjande åtgärder för att skydda kulturarvet.

En viktig uppgift för kulturskyddsrådet är att planera för undanförsel av kulturarv som inte kan skyddas på plats. Föremål som arkivhandlingar, böcker, konstverk och historiska artefakter kan behöva flyttas till säkrare platser.

Riksantikvarieämbetet föreslås leda arbetet med kulturskyddsrådet där olika aktörer inom kulturarvsområdet ska finnas representerade, inklusive Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Kungliga biblioteket, Riksarkivet, länsstyrelser, centralmuseer, regionala museer och Svenska kyrkan. Rådets ordförande föreslås utses av regeringen.

Förutom kulturskyddsrådet fortsätter Riksantikvarieämbetet att främja informations- och erfarenhetsutbyte genom ett utökat forum. Detta kommer att inkludera en bredare representation av aktörer inom kulturarvsområdet och främja kunskapsdelning med andra kulturinstitutioner och aktörer.

Riksantikvarieämbetet har genomfört en utredning av organisatoriska och juridiska förutsättningar för att etablera ett nationellt kulturskyddsråd. Målet är att stärka skyddet för kulturarvet vid kris eller krig. 

Förslag om nytt nationellt Kulturskyddsråd

Sju liv utgår från Walter, Alice, Czesław, Lieselotte, Hanna, Kiwa och Eva och hur dessa mirakulöst överlevde och kom till Sverige. Med utgångspunkt i deras livsöden får besökarna också veta mer om Förintelsen och orsakerna bakom. Utställningen innehåller personliga vittnesmål, sparade föremål, brev och fotografier. Tillsammans med modern medieteknik kommer sju levnadsöden och historien till liv.

– Genom sju väldigt olika livsöden kan besökarna följa utvecklingen i 1930-talets Tyskland, lära sig mer om Sveriges agerande under kriget och närma sig de fruktansvärda förhållandena i nazisternas läger. Genom olika fördjupningar kommer personernas liv dessutom att kunna relateras till olika världs- och Sverigehändelser, säger utställningsproducent Frida Starck Lindfors. 

Sveriges museum om Förintelsen inrättades den 1 juli 2022. Under det senaste året har museet parallellt med utställningsproduktionen bedrivit program- och insamlingsarbete. Museet har bland annat varit ute på en Sverigeturné i syfte att lyfta lokal historia med koppling till Förintelsen. På Torsgatan kommer museet att kunna nå en ännu större publik och lokalerna blir museets hemvist i fem till åtta år. 

– Genom Sju liv kan olika generationer lära mer om Förintelsen och om de människor som drabbades av nazisternas brott. På Torsgatan 19 kommer besökarna förutom utställningen också att kunna fördjupa sig i historiska arkiv och interaktiva biografier samt ta del av program och skolvisningar. Detta är bara ett första steg på vägen mot ett permanent museum. Nu har vi den fantastiska möjligheten att undersöka vad ett helt nytt museum kan vara, säger Katherine Hauptman, museichef för Sveriges museum om Förintelsen. 

Bildtext:  Bilden visar identifikationshandlingar föreställande utställningens huvudpersoner Walter, Alice, Czesław, Lieselotte, Hanna, Kiwa och Eva.

Fotograf: Helena Bonnevier SHM / Sveriges museum om Förintelsen

Fram till och med december 2024 visar Sveriges museum om Förintelsen utställningen Sju liv om sju personer som mot alla odds överlevde Förintelsen. Genom deras livsöden får besökarna nya perspektiv på Förintelsen och Sverige.

Förintelsens första utställning i Stockholm

Malmö stadsarkiv har tidigare tagit fram två kartguider, en om Malmös HBTQI-historia och en om historiskt judiskt liv i Malmö. Den nya kartan, ”Upptäck unik arkitektur i Malmö”, är ett samarbete mellan Malmö stadsarkiv och stadsbyggnadskontoret i samband med satsningen Malmö in the making.

– Arkitekturkartan är ett spännande tillägg till tidigare kartor som genom sin tematik speglar stadens variation och unika drag. Med den nya kartan visas till exempel hur äldre arkitektur och byggnader får nytt liv med nya användningsområden, berättar Suzanne Sandberg, stadsarkivarie.

”Upptäck unik arkitektur i Malmö – en kartguide” guidar läsaren genom drygt 30 unika miljöer och byggnader i Malmös stadsdelar och är tänkt att användas som underlag för stadsvandringar i Malmö, antingen på egen hand eller i grupp. De flesta byggnader och miljöer som presenteras är samtida och dateras endast ett par decennier bakåt i tiden, vilket visar hur staden präglas av en uppfinningsrik och ungdomlig anda. 

– Den nya arkitekturkartan har ett visst fokus på mer nutida arkitektur, men den är också ett sätt för malmöborna att se staden ur nya perspektiv. De flesta av byggnaderna kommer finnas kvar långt in i framtiden, trots att verksamheterna innanför förändras. Ett exempel på detta är Malmöhus och Malmö museum som sedan 1500-talet fått inhysa allt från dåtidens kungar till nutidens pirayor, avslutar Suzanne Sandberg, stadsarkivarie.

Kartguiden finns att hämta gratis på bland annat Malmö stadsarkiv, stadsbyggnadskontoret, samt att ladda ner som digital fil via Malmö stadsarkivs webbplats.

Malmö stadsarkiv har tagit fram en ny kartguide över Malmös unika arkitektur. Kartan lyfter ett 30-tal byggnader och miljöer som valts ut av arkitekter inom Malmö stad med syftet att spegla stadens unika särart och kännetecken. 

Ny kartguide om Malmös unika arkitektur

Att kvinnorna ges mindre plats i den breda historieskrivningen är ett faktum. Satsningen Du är historisk! är ett samarbete mellan arkiv och bibliotek för att finna vägar att nå ut med kunskapen som finns i arkiven och för att samla in dagens kunskap till framtidens arkiv. 

Fokus för samarbetet är kvinnors historia. Eftersom kvinnors berättelser är svårare att hitta i arkiven och mindre representerade i historieskrivningen vill man med satsningen bidra till att ändra på det.

Arkiv och bibliotek är viktiga institutioner för att bevara och utveckla kulturarv. Att samarbetet passar så bra beror på att material och kunskap om historien finns i arkiven samtidigt som biblioteken finns representerade i varje kommun som en scen för exponering och plats att lyfta fler berättelser än de som vanligen hörs. Genom biblioteken kan kunskap föras ut som finns i dagens arkiv men också samla in dagens röster till framtidens arkiv.

Du är historisk! äger rum hela hösten 2023 och sker genom residens, seminarier, utställningar och samtidsdokumentation.

Arkiv och bibliotek för vårt kulturarv

Genom att erbjuda professionella kulturutövare residensvistelse på Arkivcentrum i Karlstad vill arrangörerna lyfta arkivmaterial till fler och på nya sätt. Under tre månader i höst kommer dansarna Sanna Norbäck Welin och Ana Strandberg arbeta för att synliggöra tystad kvinnohistoria genom dans, kropp och röst. Deras arbete kommer presenteras på biblioteken i Arvika och Forshaga, samt på Arkivcentrum Värmland.

Dansare synliggör kvinnohistorien

Seminarieserien består av olika föreläsningar som belyser vikten av att spara sin historia, samt hur man kan närma sig och arbeta med arkivmaterial.

Anna Tascha Larsson om Stockholm kvinnohistoriska 
4 oktober i Forshaga
5 oktober i Arvika

Sara Lövestam om Monikatrilogin
24 oktober Arvika
25 oktober Forshaga

Roya Mosleh med boken 55 starka röster
20 november Arvika
21 november Forshaga

Konstnären Anna Lidberg berättar och samtalar om konstverket Tack mödrar det gjorde ni bra som sedan augusti 2020 finns på Dejeforsbron.
17 oktober klockan 18.00, Deje bibliotek

Seminarieserie

På olika centrala platser runtom i Karlstad berättas om kvinnor som haft en relation till den specifika platsen.

Utställningen har tagits fram av Stockholms kvinnohistoriska. Den visar vanliga föremål som bär på berättelser som har påverkat kvinnors vardag och format förutsättningarna för ett mer självständigt liv.

Utställningar

Biblioteken i Arvika och Forshaga arrangerar skrivworkshop för att samla in dagens berättelser om Värmlands kvinnor. På den digitala insamlingssidan kan fler bidra med sina berättelser och reflektioner. Berättelserna sparas för framtiden.

Samtidsdokumentation

Hösten 2023 kommer kvinnohistorien att ta plats i Värmland. Kvinnors berättelser ska nu samlas in, vecklas ut och synliggöras.

Du är historisk! Kvinnohistoria tar plats i Värmland

Ett flertal punkter i årets program rör arkiv i krig och kristider. Riksarkivet informerar bland annat om den nya vägledningen för utökat bevarande vid kris. Här berättas också om regelverket för undanförsel, evakuering och förstöring av arkiv ser ut i Sverige.

Andra programpunkter handlar om överlämnande av arkiv, bevarande och gallring, generella föreskrifter (RA-FS), kompetensområde arkiv inom regeringsuppdraget Ena och Riksarkivets arbete med förvaltningsgemensamma specifikationer (FGS).

Konferensen är också ett tillfälle för möten och samtal mellan Riksarkivet och de samverkande myndigheterna. Under dagen ges därför ett flertal möjligheter att träffa representanter för Riksarkivet olika enheter och diskutera viktiga frågor. Endast fysiskt deltagande är möjligt.

Här hittar du hela programmet och information om anmälan!

Den 30 november är det dags för Riksarkivets årliga konferens för informationshantering. Konferensen tar upp aktuella frågor inom arkiv- och informationshantering i både offentlig och enskild sektor.

Save the date - Konferens om informationshantering

Filmarkivet är ett kulturhistoriskt arkiv med icke-fiktiv analog film, som hembygdsfilmer, industrifilmer och amatörfilmer. Det etablerades 2003 av Svenska Filminstitutet på uppdrag av regeringen och KB tog över verksamheten 2011.

I vilket arkiv Filmarkivet kommer att hamna är under utredning, men det blir antingen i KB:s magasin i Bålsta eller i Garnisonen på Karlavägen i Stockholm.

Kungliga biblioteket har bestämt sig för att flytta Filmarkivet i Grängesberg till Stockholmsregionen eftersom de nuvarande lokalerna inte är anpassade efter verksamheten och det finns risk för mögel. 

Filmarkivet flyttar till Stockholm

Ansökningsperioden pågår från den 19 juni till den 2 oktober 2023. Bidrag kan sökas för insatser som är ett- eller tvååriga, det vill säga sträcker sig över perioden 2024–2025.

Totalt kommer cirka 18 miljoner kronor fördelas till forskning- och utvecklingsprojekt, varav minst 3,5 miljoner kronor går till forskning och utveckling på centrala museer.

Riksantikvarieämbetet stödjer forskning och utveckling som breddar och fördjupar kunskapen inom kulturarvsfrågor. FoU-utlysningen 2024–2025 fokuserar på tre områden.

Kulturarv, krishantering och klimatförändringar – om behovet av betydande insatser för klimatanpassning och krishantering inför faror för kulturarvet.

Kulturhistoriska värden i rumslig planering – syftar till att främja kulturarvsarbetet och kulturarv som resurs för socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar utveckling.

Museernas digitala omställning – syftar till att främja arbetet med den digitala omställningen inom kulturarvsområdet. 

Läs mer om FoU-utlysningen 2024–2025 och hur du ansöker om bidrag.

Bild: Holger Ellgaard/Wikimedia Commons 

Riksantikvarieämbetet öppnar nu den årliga utlysningen för ansökningar om bidrag för forskning och utveckling för kulturarv och kulturmiljö 2024. 

Ansökan till forskning och utveckling för kulturarv och kulturmiljö

År 1766 antog Sverige som första land i världen en lag som reglerade rätten till det fria ordet – tryckfrihetsförordningen. Den bestod av två delar:

Genom källor som finns på Riksarkivet går det att följa processen med att formulera en tryckfrihetsförordning, och genom trycksaker bevarade på KB kan man studera lagens följder. Dokumenten har nu tillsammans utsetts till världsminne av Unesco.

Den svenska tryckfrihetsförordningen från 1766 har utsetts till världsminne av Unesco. Förordningen var först i världen, och innebar både rätten att uttrycka sig fritt och att ta del av allmänna handlingar. 

Tryckfrihetsförordningen utsedd till världsminne

Den som säger det är Mats Johansson, till vardags enhetschef vid Lunds stadsarkiv, som på fritiden skrivit en bok om e-arkiv som kommer i början av sommaren. Jag träffar Mats i lunchrummet på Arkivcentrum Syd i Lund.

Hur kommer det sig att du skrivit en bok om e-arkiv?
– Det korta svaret är väl att jag känner att boken helt enkelt behövs. Och att jag lärt mig mycket under de senaste åren tack vare att jag har haft förmånen att få arbeta i en miljö där e-arkivfrågan ständigt stått i centrum och där jag haft kunniga medarbetare och fört många diskussioner om e-arkiv.

Om du ska sammanfatta det du vill säga med boken?
– Jag driver ett par olika teser i boken. En tes är att svenska myndigheter har varit väldigt dåliga på att dela med sig av information till varandra om hur de olika lösningar som finns på marknaden fungerar i verkligheten. Det är konstigt, men vi arkivarier står uppenbarligen gärna på konferenser och pratar om ”framgångsfaktorer” och hur vi ”lyckats” med e-arkivet även om vi inte lyckats med mer än själva införandet. Det vill säga vi har infört ett e-arkiv - men e-arkivet står tomt. I min värld är det inte en framgång. Min tes är att den här konferensretoriken är verklighetsfrämmande och att den skapar en tystnad kring de misslyckanden som finns. Jag menar att det är en tystnad som bara gynnar leverantörerna.

Vad är bakgrunden till boken?
– Hösten 2022 hade jag anledning att undersöka om det fanns någon kundnöjdhetsmätning avseende de olika e-arkivlösningarna som finns på marknaden. Jag fann till min stora förvåning att nej, det fanns det inte. Jag genomförde då en enkät riktad till alla svenska myndigheter. Enkäten följdes upp med ett antal djupintervjuer med arkivarier som har direkt erfarenhet av e-arkivprojekt som inte gått så bra. Resultatet är så tydligt att det utan tvekan fungerar både som ett lackmustest på nuläget i e-arkivsverige och som ren konsumentupplysning för de myndigheteter som i dag funderar på att anskaffa e-arkiv.

Så du menar att leverantörerna och tekniken är en viktig faktor?
– Ja, tekniken är förstås central - men den är inte ensam avgörande. Och en viktig insikt för den som vill åstadkomma leveranser är att ett e-arkiv i sig inte räcker. Ett e-arkiv ensamt är lika användbart som en arkivlokal. I boken lanserar jag begreppet teknisk leveransförmåga, som försöker beskriva en teknisk helhet snarare än bara ett e-arkiv. Men samtidigt är en av mina viktigaste teser att bra teknik, och den är svår att få tag i, inte är tillräckligt. E-arkiv handlar om väldigt mycket mer än bara teknik.

Hur menar du nu?
– I boken lanserar jag även begreppet organisatorisk leveransförmåga. En myndighets förmåga att genomföra leveranser till e-arkivet menar jag avgörs både av e-arkivets tekniska leveransförmåga och den egna organisatoriska leveransförmågan. Det är en helhet som består av teknik och organisation där båda delarna är lika viktiga. Jag menar att arbete med e-arkiv i hög utsträckning handlar både om grundläggande organisationskultur och om kompletterande kompetenser, som till exempel kommunikationskompetens och förmågan att få arkivkompetens och IT-kompetens att vara på samma plan och spela samma match i samma lag. Jag har identifierat sex organisatoriska faktorer som jag menar sammantaget är lika viktiga som tekniken. Den allra viktigaste är kulturen, det vill säga hur de grundläggande värderingarna i organisationen är. Här menar jag att det finns en skiljelinje mellan en formaliacentrisk- och en leveranscentrisk kultur. En formaliacentrisk kultur försöker lösa alla problem på förhand och tror att arbetet är färdigt när styrdokumenten och processbeskrivningarna är färdiga. Sådant där är vi arkivarier bra på. Men ska du jobba med e-arkiv måste du planera för att verksamheten inte kan planeras! Problemen måste lösas när de uppstår. Om du ska lösa alla problem från början kommer du aldrig påbörja ditt leveransarbete.

– Jag menar att Riksarkivet har präglats av en tydligt formaliacentrisk kultur i e-arkivfrågan och att det bland annat har tagit sig uttryck i havererade projekt som EARD. Och jag är jäkligt rädd att ENA och Archiving by design är nya akter i samma tragedi. Jag menar att Riksarkivet har misslyckats även med det generella ansvarstagandet i frågan som myndigheten borde ha tagit. Vi behöver verkligen ett nationellt ledarskap i frågan och pratar jag på en mer övergripande strukturell nivå är det avsaknaden av ett sådant som är den största orsaken till att så lite händer och att vissa leverantörer kommer undan med sina produkter. Jag ser inte att det finns någon annan myndighet än Riksarkivet som kan eller ens ska ta det ansvaret. Men tyvärr ser jag inte att vare sig förmåga eller vilja finns just nu.

Så läsaren får resultatet av en marknadsundersökning och någon form av tanke om organisatorisk leveransförmåga. Får vi något mer?
– Marknadsundersökningen är utan tvekan det absolut viktigaste. Men läsaren får också en samling rättsfall om e-arkiv och resonemang om hur behovet av e-arkiv kan skilja sig åt mellan olika myndigheter. Jag har också skapat en workshop-modell för den myndighet som vill bedöma den egna organisatoriska leveransförmågan.

Tiden har gått och de flesta har lämnat lunchrummet på Arkivcentrum i Lund. Innan vi skiljs åt undrar jag om det blir någon uppföljare?

– Jag skulle vilja undersöka hur mycket e-arkiven i Sverige har kostat och försöka sätta det i relation till vad vi har fått för pengarna. Om kostnaderna blir kända så skulle det förmodligen föra upp ämnet på den nivå där beslut om det nationella ledarskapet kan fattas. För ett sådant ledarskap behövs om det kulturarv som skapas i dag ska vara tillgängligt i framtiden.

Text: William Åkerström, arkivarie Stockholms universitet, william.akerstrom@gmail.com

En ny bok ger en del av förklaringen. För det första är det omöjligt att bortse från det faktum att själva de tekniska lösningarna, e-arkiven som finns på marknaden, ofta är så undermåliga att kunderna inte kan använda dem. För det andra handlar e-arkivverksamhet om mycket mer än teknik.

Varför går det så trögt med e-arkiven i Sverige?

Del 1 beskriver varför samtidsdokumentation behöver genomföras, hur insamlingsarbetet bör systematiseras och lyfter vikten av att diskutera etiska frågor. Del 2, Verktygslådan, fokuserar på metoder som i sin tur delas upp i två kategorier, samtal och fältarbete. Varje metod är tydligt beskriven och checklistor hjälper läsaren att planera egna arbetsinsatser. Den avslutande delen berör bland annat arkiverings- och dokumentationsprocessen.

Denna recension utgår från det museala perspektivet och från min egen erfarenhet av forskningsprojektet Collecting Social Photo (2017 – 2020), som syftade till att ta fram metoder för insamling av social digital fotografi. Projektet gav upphov till antologin Connect to Collect (2020). Därav vinklas recensionen mot de frågor som arkiv- och museisektorn har gemensamt. Ett område, som jag kanske hade önskat kunde ha fått lite mer utrymme i boken, är insamling av privatpersoners digitala fotografier och filmklipp.

I boken berörs skillnader och likheter mellan museer och arkiv. Kanske lite väl förenklat återkommer författaren till museernas fokus på föremålsinsamling och arkivens fokus på dokument (fysiska och digitala handlingar). I dag är kanske skillnaderna mindre än någonsin, då digitalt fött kulturarv är av intresse för båda sektorer. Tidigare traditionella format som fysiska brev, dagböcker och fotoalbum, ersätts av nya digitala som till exempel uttrycks i form av kommunikation i sociala medier.

Med tanke på arkivens grundläggande fokus på dokument, fysiska eller virtuella, får dessa också lite utrymme. I stället lyfts i första hand mer traditionellt etnografiska metoder som intervjuer, frågelistor och observation för dokumentation av samtida fenomen.

I avsnittet om mediedokumentation diskuteras kortfattat både manuella och automatiserade metoder, med fokus på massmedia. Författaren lyfter såväl manuell som automatiserad dokumentation, det senare kan genomföras med söktjänster. Det kan tolkas så att automatiserad insamling med hjälp av tredjepartstjänster av sociala medier av enskilda arkiv är ett sätt att samla sociala medier-flöden. Här hade det varit intressant med en reflektion kring etiska förhållningssätt och särskilt informerade samtycken som inte kan tillämpas på massinsamling. Fotografi/film/ljudinspelningar är också upphovsrättsligt skyddade och kan inte samlas in eller användas utan upphovsrättshavarens medgivande. Det som samtidigt kan skapa osäkerhet hos arkiv-/museipersonal är att personuppgifter (exempelvis avbildade individer) kan samlas in utan samtycke, grundat i allmänt intresse. Med andra ord är området komplicerat och fortsatta diskussioner minnesinstitutioner emellan är förstås angeläget.

Etiska perspektiv kring insamling och hantering av personuppgifter är också ett ämne som i högsta grad är aktuellt. I handboken Minnesjägarna rekommenderas att minnesinstitutioner erbjuder rätten att bli raderad ”om uppgifterna inte längre behövs för att uppfylla det ändamål för vilket de samlades in.” Samtidigt finns lagtext som stipulerar rätten att avbryta sin medverkan i ett forskningsprojekt. Det handlar visserligen om två olika saker, men visar på vikten av att vara tydlig gentemot de som medverkar i en samtidsdokumentation. Är det ett etikprövat forskningsprojekt eller inte, går det att dra tillbaka sin medverkan eller inte, kan man få sina inlämnade personuppgifter raderade eller inte, och vad innebär egentligen ett samtycke . Här kan tilläggas att fotografier i sig kan ses som känsliga personuppgifter.

Till sist vill jag också lyfta en fråga, som beskrivs i Minnesjägarna och som minnesinstitutioner bör ha högt på agendan, nämligen att utveckla inkluderande metoder för insamling. Det hade varit önskvärt att detta angelägna ämne fått en betydligt mer framträdande plats i bokens Verktygslåda, eftersom det är en förutsättning för att kunna skapa tillit och ge fler perspektiv på ett ämne, ett tema eller en händelse. Det är centralt för att minnesinstitutioner ska kunna bidra till demokratiska och hållbara samhällen, och för att kunna skapa förtroende hos grupper som sällan hörs eller syns i arkiven. Inte minst är delaktighet ett sätt att väcka engagemang och därmed också kunna öka möjligheterna att få fler att medverka exempelvis till en insamling.

Sammanfattningsvis tar sig boken Minnesjägarna an ett komplext och angeläget ämne. Den lyfter många viktiga perspektiv och metoder som fortsatt behöver diskuteras och utvecklas av minnesinstitutionerna de kommande åren. Samtidigt är det en överskådlig och högst användbar handbok, vars viktigaste effekt bör vara att den sänker tröskeln så att fler minnesinstitutioner faktiskt börjar samtidsdokumentera.

Text: Kajsa Hartig, avd.chef Museiupplevelse och samlingar, Västernorrlands museum

Recension: Minnesjägarna av Hampus Busk är en användbar och relevant handbok om samtidsdokumentation, som tillkommit på efterfrågan från arkivsektorn där ämnet för många är relativt nytt. Boken är både kortfattad och överskådlig och möter därför väl de behov som finns bland minnesinstitutioner som vill utveckla sitt arbete inom samtidsdokumentation.

Minnesjägarna – Handbok i samtidsdokumentation

År 1993 var Stockholms tingsrätt i bråk med både Astrid Lindgren och andra kändisar, samt med svenska folket i stort. Det rörde sig om det som då kallades barnporr, men i dag ofta går under det mer korrekta namnet ”övergreppsmaterial”, som tingsrätten hade börjat sälja till allmänheten. Här rycker kanske en och annan till och undrar vad det här är för historia. Jag ska därför försöka förklara hur det kunde gå till på detta vis – och hur det till slut blev stopp på försäljningen innan mer än en VHS-kassett hade kunnat säljas vidare till en kund. 

Historien börjar, som så mycket annat i domstolssammanhang, med ett brott. Två män i Huddinge, 66-årige Lars och 38-årige Rolf, i media kallade för ”Huddingepedofilerna”, greps för flera övergrepp. Hos den ena mannen återfanns en större mängd övergreppsmaterial i form av analoga foton och VHS-filmer. Detta innehav var 1993 ännu inte förbjudet i Sverige – det var dock förbjudet att, som mannen i fråga, distribuera dessa via postorder. Bland den ene mannens övergreppsmaterial hittades även dokumentation av övergrepp som han själv hade utfört. Detta tillsammans ledde till slut till själva rättssaken i Stockholms tingsrätt.

I samband med gripandet av männen samlade polisen även ihop en del av distributörens bilder och filmer för att använda som bevis. En del av dessa kom att ingå i det så kallade förundersökningsprotokollet. När det anländer till Stockholms tingsrätt i samband med att rättegången inleds händer något som vi arkivarier är väldigt väl insatta i; det blir till en allmän handling. 

Nu fanns ett antal filmer med övergreppsmaterial som allmänna handlingar hos Stockholms tingsrätt, vilket betydde att om de inte ansågs vara sekretessbelagda kunde någon begära ut dem. Det gick även att få en kopia mot en avgift enligt avgiftsförordningen. Eftersom ett flertal av filmerna innehöll offer som inte hade kunnat identifieras fanns det under denna tid ingen möjlighet att sekretessbelägga filmerna trots att dessa, eftersom de var framställda för distribution, skulle förverkas och förstöras efter rättegångens slut. Plötsligt stod man där med filmade övergrepp som faktiskt, under en tidsperiod, på begäran måste lämnas ut till allmänheten .

”Inför rättegången tvingades tingsrätten även att förevisa materialet i en av sina salar – något som kunde ses av allmänheten.”

Detta uppmärksammades självfallet av både dags- och kvällspress som nog aldrig skrivit så mycket om offentlighetsprincipen som under våren 1993. I mars kom de första artiklarna om att tingsrätten skulle kunna bli tvungen att lämna ut materialet. Under maj månad, när rättegången började närma sig, skrevs det längre artiklar om målet och den prekära tryckfrihetsfrågan så gott som dagligen. 

Kulturprofilerna Hasse Alfredsson och Astrid Lindgren gick ut i pressen och protesterade via ett öppet brev vilket blev förstasidesnyhet i Aftonbladet. En rådman som tvingades försvara utlämnandet – eller försäljningen som det konsekvent kallades i pressen – hamnade i skottgluggen för media och allmänhet. 

Inför rättegången tvingades tingsrätten även att förevisa materialet i en av sina salar – något som kunde ses av allmänheten. Enligt uppgift var det elva personer som bevittnade förevisningen. Demonstrationer hölls samtidigt utanför och tingsrätten bombhotades. Personalen erbjöds kristerapi. Alf Svensson, dåvarande partiledare för KDS (nu KD) menade att domarna i stället för att följa offentlighetsprincipen skulle använda sitt förnuft. 

Gun Hellsvik och Mona Sahlin gick bägge ut i skarp kritik mot förfarandet, även om Hellsvik som justitieminister menade att inget kunde göras från hennes sida. Ett ingripande skulle vara ett ministerstyre. Biskopen i Stockholms stift, Henrik Svenungsson, gick så långt att han polisanmälde Stockholms tingsrätt för spridning av barnpornografi. Polisen vägrade dessutom att vara behjälpliga med att kopiera banden vid utlämnande.

Till slut lyckades man stoppa hela skandalen. En chefsrådman som kallats till Justitiedepartementet för att diskutera frågan kom tillbaka och menade att materialet kunde sekretessbeläggas med hänvisning till att en ny lag om innehav av övergreppsmaterial var under utformande. 

Som det verkar i efterhand, om vi utgår från vad media skrev under våren 1993, så var det bara en film som lämnades ut – till journalisten Robert Aschberg som då arbetade på TV3 – en kanal som under 1990-talet var känd för att försöka tänja på mediasveriges gränser. En för mycket kan tyckas, men ändå tecken på ett effektivt maskningsarbete från polis och tingsrätt som satts att utföra kopieringen. Efter rättegångens slut förstördes materialet och inom något år hade vi nya lagar på plats som förhindrade liknande skeenden i rättsapparaten. 

Att jurister tolkar både lagtext och annat i skarp motsatt riktning gentemot den allmänna opinionen är något som sker med jämna mellanrum. Nyligen hade vi den uppmärksammade "Snippa-domen" som ledde till massiva protester hos allmänheten. 1993 var det Stockholms tingsrätt som bråkade med svenska folket i stort.

Skandalen i Stockholms tingsrätt

I en nedlagd kolgruva på Svalbard vilar digitala kopior av konstverk och manuskript från museer och arkiv i olika delar av världen. Anläggningen, som invigdes 2017, går under namnet Arctic World Archive och att den ligger just på Svalbard är ingen tillfällighet. Där råder stabila geologiska förhållanden och permafrosten garanterar att lagringsplatsen är kall och torr. Dessutom är området demilitariserat genom ett internationellt fördrag, vilket ytterligare ska öka säkerheten. Svalbard har tidigare valts som platsen för Global Seed Vault, en genbank som innehåller en miljon fröprover av nyttoväxter från hela jorden. Det uttalade syftet med Arctic World Archive är ”att vara ett säkert världsarkiv för att hjälpa till att bevara världens digitala minne och säkerställa att världens mest oersättliga digitala minnen av konst, kultur och litteratur säkras och görs tillgängliga för kommande generationer”.

Initiativet till projektet kommer från det norska Nasjonalmuseet, som digitaliserat stora delar av sina samlingar och då insåg behovet av en långsiktig bevarandestrategi. De fastnade för en teknisk lösning kallad piqlFilm, som utvecklats av det norska företaget Piql. Lagringsmediet är välbeprövad 35 mm svartvit film och används för att lagra digitala filer i olika format som TIFF, MPEG-4 och PDF/A. Arkivlösningen följer OAIS-modellen och metadata organiseras i enlighet med Dublin Core-standarden. Företaget utlovar säker lagring utan behov av migrering i minst 500 år och tillgång via ett enkelt gränssnitt.

Det första material som Nasjonalmuseum deponerade var Edvard Munchs samlade verk och sedan har man fortsatt med verk av andra konstnärer. Vatikanens bibliotek och Mexikos nationalarkiv har bidragit med historiska manuskript. Andra deltagande institutioner som kan nämnas är Brasiliens nationalarkiv, Moderna Museet i Stockholm, det finska Arbetararkivet och den europeiska rymdorganisationen ESA. Github har deponerat öppna källkoder för bland annat operativsystemen Android och Linux. Arctic World Archive erbjuder nu även säker förvaring av digitala konstverk, så kallade NFT, i en särskild avdelning kallad Non-Fungible Vault.

Den som har värdefulla informationstillgångar och vill att de bevaras långsiktigt – ”för en period eller för evigheten” – kan fylla i ett formulär på webbplatsen, för att sedan få en offert. Avsikten är att det material som deponeras i Arctic World Archive inte bara ska förvaras utan också hållas tillgängligt för en global allmänhet. Än så länge finns dock ingen accessfunktion på webbplatsen.

Memory of Mankind
En flera tusen år gammal saltgruva i österrikiska Hallstatt är hemvist för keramikskivor fyllda med information som individer och institutioner världen över bedömt vara värda att bevara för all framtid. I Hallstatt fanns en omfattande gruvindustri redan under bronsåldern och de rika arkeologiska fynden på platsen har gett namn åt en hel förhistorisk kulturperiod. En vision med projektet är att arkeologer i en avlägsen framtid här ska kunna göra fynd som ger en bild av vår egen tid.

Memory of Mankind Foundation (MOM) grundades 2012. En motivering till initiativet är att den digitala information som skapas i dag löper risk att försvinna och därför behöver bevaras på ett stabilt medium. De skivor som används mäter 20 gånger 20 centimeter och är gjorda av ett mycket hårt keramiskt material som sägs vara resistent mot angrepp av exempelvis vatten, syra och höga temperaturer. Analog text och bild lagras på skivorna med två olika metoder, dels en form av keramiskt färgtryck för högupplösta fotografier, dels en keramisk svartvit mikrofilm för texter. En skiva rymmer text motsvarande fem böcker på 400 sidor vardera. Innehållet ska vara läsbart i minst en miljon år.

Vad är det då för information om dagens värld som sparas på Memory of Mankinds keramikskivor? Enligt organisationens webbplats handlar det om tre kategorier. För det första vill man med en automatisk metod samla in ledarsidor från de viktigaste tidningarna i alla världens länder. Denna form av samtidsdokumentation befinner sig dock fortfarande på planeringsstadiet. Den andra kategorin är material från museer och andra kulturinstitutioner. Exempelvis ämnar man från universiteten samla in doktorsavhandlingar eftersom de dokumenterar vetenskapens utveckling. Dessutom ska man från kärnkraftsindustrin hämta in uppgifter om avfallsanläggningar. Ett pågående projekt handlar om att välja ut och bevara de tusen viktigaste böckerna från vår tid och allmänheten inbjuds att nominera böcker via ett formulär på webbplatsen.

För det tredje samlar Memory of Mankind in texter och bilder från privatpersoner. Här ska vem som helst kunna berätta sin egen personliga historia. Att skicka in en kort text är gratis, men den som vill ha med bilder och längre texter får betala och dessa avgifter bidrar till finansieringen av projektet. Särskilt marknadsförs möjligheten att designa en MOM-skiva som gåva i samband med bröllop, födelsedagar och företagsjubileer. Förutom vetskapen att texterna och bilderna bevaras för evigheten får köparen en kopia av den skiva som deponeras samt en så kallad ”token”, en liten rund keramikskiva med ingraverade kartbilder som visar MOM:s exakta lokalisering. Tanken är att genom att sådana små skivor sprids i stort antal världen över ska chansen öka att denna kunskapsskatt hittas någon gång i en avlägsen framtid.

På MOM:s webbplats kunde man tidigare se en del av bidragen och till övervägande del handlade det om bröllop och 50-årsdagar. Nu är sökfunktionen borta och det är oklart hur mycket material som egentligen kommit in.

”om en global katastrof inträffar skulle det ta århundraden att bygga upp kunskapen igen”

The Lunar Library
I resterna av en rymdfarkost på månens yta ligger Lunar Library, en liten skiva som innehåller 30 miljoner sidor text och bilder som dokumenterar mänsklighetens historia. Den följde med den obemannade israeliska rymdsonden Beresheet, som lyfte från Cape Canaveral i februari 2019 och kraschlandade på månen den 11 april samma år. Trots kraschen räknar man med att ”biblioteket” är oskadat och kommer att överleva i minst sex miljarder år.

Bakom Lunar Library står Arch Mission Foundation, en stiftelse baserad i Los Angeles. Den säger sig ha som syfte att bevara mänsklighetens minne för kommande generationer. Man framhåller att civilisationen inte har någon backup och om en global katastrof inträffar skulle det ta århundraden att bygga upp kunskapen igen. Med sin verksamhet vill stiftelsen medverka till att höja medvetenheten om de risker och hot som mänskligheten står inför och inspirera till långsiktigt tänkande. En föregångare till Lunar Library innehåller Isaac Asimovs Stiftelse-trilogi. Den ligger i handskfacket i en Tesla som 2018 sköts upp med en SpaceX-raket och som nu är inne i en omloppsbana kring solen. Nästa steg är Lunar Library II, tänkt att följa med rymdsonden Beresheet 2 som ska landa på månen 2025.

Till formen liknar ”biblioteket” en DVD-skiva, men denna består av 25 mycket tunna nickelskivor med både analog och digital information. Överst ligger en titelsida som är läsbar för blotta ögat med ett kraftigt förstoringsglas. Därefter kommer ytterligare tre analoga skikt som kan läsas med mikroskop. De innehåller 20 000 text- och bildsidor, inklusive en komprimerad version av Rosetta-skivan med text på över tusen olika språk. De följande 21 digitala skikten innehåller bland annat hela den engelska upplagan av Wikipedia, digitaliserade böcker från Project Gutenberg och delar av Internet Archive. Sammantaget dokumenteras en mängd olika aspekter av den mänskliga civilisationen.

På Arch Mission Foundations webbplats kan den som vill bidra till stiftelsens arbete göra en donation, antingen med US-dollar eller olika kryptovalutor. Under rubriken ”Archive your name forever” kan man fylla i sitt namn och sin e-postadress och sedan får man anta att dessa bevaras i en kommande version av Lunar Library.

Inte så nytt?
De tre olika projekten har en grundläggande tanke gemensam, nämligen att vår nuvarande civilisation kan gå under och att mänskligheten behöver en backup. Eftersom dagens information till största delen är digital är risken överhängande att värdefull kunskap går förlorad för alltid. Ambitionerna är högtflygande, men de verkliga resultaten är hittills begränsade.

Även om de tekniska lösningarna är nya är grundidén gammal. Se bara på Riksarkivet Marieberg, vars arkivmagasin är nedsprängda i berget för att kunna stå emot en atombomb. En annan och mycket tydlig historisk parallell är de ”skuggbibliotek” som skapades i USA under kalla kriget. På grund av risken för ett kärnvapenkrig byggde man hemliga anläggningar i bergrum för att rädda viktiga arkivhandlingar och kulturarvsmaterial undan förstörelse. Ett av de främsta målen i planeringen var just att bevara värdefull information, så att landet och dess kultur, administration och affärsverksamhet skulle kunna byggas upp på nytt. Även om landet låg i ruiner skulle överlevarna med hjälp av det bevarade dokumentära kulturarvet inspireras att återskapa den amerikanska civilisationen efter förstörelsen.

Federala myndigheter och stora företag byggde bombsäkra valv för sina bibliotek och dokumentsamlingar, helst på långt avstånd från tänkbara mål för en attack. Genom att bevara flera kopior, ofta på mikrofilm, och sprida ut dem på olika platser skulle åtminstone någon klara sig undan förstörelse. På 1950-talet genomfördes test i Nevadaöknen där böcker, pappershandlingar, mikrofilm och dokumentskåp utsattes för effekterna av en kärnvapensprängning. Resultaten av dessa tester bidrog till utvecklingen av säkra förvaringslokaler.

Många av dessa skuggbibliotek finns fortfarande kvar och innehåller mer material än någonsin även om kalla kriget officiellt är slut. Ett exempel är Iron Mountain som startades 1951 i en nedlagd järngruva i staten New York. Ett annat är Underground Vaults & Storage som sedan 1959 huserar i en före detta saltgruva i Kansas. Båda är i dag stora företag som erbjuder olika mer eller mindre avancerade lösningar för informationshantering och förvaring. Kanske är traditionella anläggningar som dessa, snarare än de fantasifulla nya varianterna, mer att sätta sin lit till om det värsta skulle inträffa?

För referenser, var god se Arkiv 1, 2023.

Text: Reine Rydén, reine.ryden@abm.uu.se

Om, eller snarare när, vår civilisation inte längre existerar kommer information om den ändå att finnas kvar, både under jordens yta och i andra delar av solsystemet. Vilken information är det som bevaras, vilka lagringsmedier används och hur nya är egentligen idéerna bakom dessa projekt?

För tid och evighet

Lanseringen av Nuohtti är ett första steg på vä­gen mot att möta urfolket samernas behov av och rätt till information om sig själva. Genom ca 400 år har arkivmaterial skapats av myndigheter, vetenskapsmän, upptäckare och missionärer från hela i Europa på besök eller på arbete i Sápmi.  Dokumentationen som de samlat ligger idag utspridd i arkivinstitutioner i flera länder och är svår att överblicka och komma åt. Tanken bakom arkivportalen Nuohtti är att den ska bidra till att främja dekoloniseringen av det samiska kulturarvet. Dekolonisering betyder i det här fallet att återta kontrollen över sin egen historia genom att skaffa överblick och enkel tillgång till dokumentation.

Vad finns i portalen
Det material som tillgängliggörs i Nuohtti är sådant som sedan tidigare är skannat och publicerat av bevarandeinstitutioner i Europa och som Nuohtti fått tillåtelse  att skörda, som det heter på dataspråk, men lejonparten av materialet kommer naturligtvis från Norden. Exempel på vad man kan hitta i Nuohtti är etnologiska rapporter, protokoll från lappfogdarna, samemissionärers dagböcker, fotografier, rättsliga dokument med mera.

Under arbetet med Nuohtti gjordes utskick till 163 arkiv och museer i Europa. Det kom in svar från  59 institutioner och 40 av dem meddelade att man påbörjat digitalisering av samiskt arkivmaterial. Några av dessa institutioner finns i t ex Spanien, Storbritannien, Frankrike och Österrike. Än så länge finns inte mycket av det europeiska materialet publicerat i Nuohtti, men det kommer att komma med tiden.

Nuohtti är det nordsamiska ordet för not – alltså ett fisknät.

Nuohtti utvecklades 2018-2021 inom det nordiska projektet Digital Access to the Sámi Heritage Archives av de samiska arkiven i Norge och Finland, Lapplands universitet och universiteten i Oulu/Uleåborg och Umeå. Projektet finansierades av EU-programmet Interreg Nord.

Etiska riktlinjer viktiga
I Nuohtti finns många bilder och beskrivningar av samer som har gjorts av personer utanför det samiska samhället. Det materialet kan ibland upplevas som sensitivt för de avbildade och deras närstående, därför är Nuohtti försett med etiska riktlinjer som användarna av materialet uppmanas att följa. De liknar riktlinjer som andra urfolksbefolkningar i världen har tagit fram rörande användning av kulturarvsmaterial.

Under utvecklingen av Nuohtti lade man mycket resurser på att göra de etiska riktlinjerna funktionella. När man söker i portalen möts man av en pop-up ruta som berättar om dem, men man kan också ta ett quiz för att se om man har förstått innehållet.

Vem ska använda Nuohtti?
Förhoppningen är att portalen ska bli känd i det samiska samhället och användas av samer, men den är naturligtvis öppen för alla som är nyfikna på samisk historia och kultur. Inför lanseringen av Nuohtti träffade jag 14-åriga Alma Åhrén boende i Östersund.  Hon är same och blev glad när hon hittade bilder av släktingar i Nuohtti. Hon tycker att det viktigaste med portalen är att samiskt arkivmaterial har samlats så att det är lätt att hitta. Att portalen är gjord för samer med tydliga etiska riktlinjer för användandet menar hon också är viktigt. På frågan om hur hon själv kan tänka sig att använda Nuohtti svarade hon snabbt:
- Till att hitta inspiration till slöjd och koltmönster!

Maria Press, Riksarkivet i Östersund maria.press@riksarkivet.se

Den 2 februari lanserades arkivportalen Nuohtti med samiskt arkivmaterial från 32 arkiv, museer och bibliotek i Europa. 30 000 digitala dokument och fotografier kan hittas här. Det är riksarkiven i Norge, Finland och Sverige som förvaltar portalen.

Samiskt arkivmaterial från hela Europa samlas i Nuohtti

Information anses vara viktig för att utveckla elektronisk interaktion, till exempel för att öka så väl service som för att underlätta hantering av kapital och gods, både inom Europa och globalt. Inte minst märks detta i det europeiska interoperabilitetsramverket (European Commission, 2017) och det nationella svenska ramverket (Myndigheten för digital förvaltning, 2022).

Man kan därför säga att information är det nya guldet, men det är viktigt att information är hanterad på ett sätt som gör den autentisk och tillförlitlig. Samtidigt ska det gå att återanvända information så länge det finns behov av den (International Organization for Standardization, 2016), men det gäller också att säkerställa ett kulturarv utifrån demokratiska perspektiv. Nu pågår ett krig i Europa där information exempelvis används som propaganda (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, 2022).

I Sverige styrs arkivhanteringen av Arkivlagen (1990:782). Där anges bland annat att arkivbildningen syftar till att tillgodose att myndigheternas arkiv är en del av det nationella kulturarvet. De ska bevaras, hållas ordnade och vårdas så att de tillgodoser rätten att ta del av allmänna handlingar, behovet av information för rättskipningen och förvaltningen samt forskningens behov.

Arkiv som koncept har utvecklats i nära relation till medborgarnas rätt att ta del av de allmänna handlingarna (Gränsström, et al., 2000, p. 20). Det finns således skillnader när det gäller att definiera arkiv mellan olika nationer, till exempel kan detta styra hur vi utbyter information över gränserna (Magnusson Sjöberg, et al., 2011, p. 348).

Även om bägge interoperabilitetsramverken lyfter vikten av att ha koll på informationen för att tillgodose legala aspekter är detta inte något som görs i praktiken. Ett exempel är att bevarande av information inte nämns överhuvudtaget ur ett demokratiskt perspektiv, det vill säga det som rör rätten att del av allmänna handlingar oavsett behov. Däremot lyfts informationssäkerhetsperspektivet inklusive dataskyddsperspektivet genomgående som viktigt (European Commission, 2017; Myndigheten för digital förvaltning, 2022).

Bägge perspektiven är viktiga, men även hur man tryggar att de allmänna handlingarna definieras och säkerställs så att de är autentiska, tillförlitliga, uppvisar integritet och är användbara så länge behov finns. Hur man tillsammans kan arbeta med detta över professionsgränserna, är något som har belysts tidigare i denna tidskrift (Kallberg Khanahmadi och Knutsson Fröjd, 2020)

”Arkiv som koncept har utvecklats i nära relation till medborgarnas rätt att ta del av de allmänna handlingarna”

Traditionellt sägs att professioner kontrollerar sitt arbete. Exempelvis anser professionsteoretikern Abbott att denna kontroll är exklusiv samt att det ska finnas ett stöd i det legala ramverket (Abbott, 1988, pp. 70-71). Denna kontroll är enligt Abbott att betrakta som en länk mellan organisationen och arbetet, inkluderande kulturell och social kontroll.

Den sociala kontrollen uppstår i den publika och legala sfären samt på  arbetsplatsen, medan den kulturella kontrollen uppstår i arbetet med uppdraget och är legitimerat och auktoriserat av den formella kompetensen som i sin tur är rotad i fundamentala värden (Abbott, 1988). Emellertid kan externa krafter förändra detta genom att nya områden införs. Det har att göra med det sätt professionella grupper kontrollerar sin kunskap och färdigheter (Abbott, 1988, pp. 20, 91-97). Man kanske inte kan förklara arkivarieprofessionens förändring enbart utifrån detta. Men med en kombination av professionsteori, arkivvetenskap och kritiskt tänkande, kanske det är möjligt att visualisera nya områden där den kompetens som arkivarierna besitter kan bidra till att möta förändringar när det gäller informationshantering och mötet med nya politiska visioner.

Utifrån arkivteoretiska tankar, det vill säga records continuum teorin, anser man att det inte går att göra en distinktion mellan dokumenthantering och arkivhantering, snarare förespråkas ett proaktivt förhållningssätt  (Upward, 2005). Eftersom informationshantering är föränderlig så förespråkas även att professioner bör samarbeta (Upward, 2019). Det som har hänt är också att forskare som representerar records continuum synsättet har inkluderat ett kritiskt perspektiv i sin forskning, eftersom det anses användbart när man granskar och undersöker pågående fenomen (Evans, et al.,  2017).

Sammanfattningsvis är kombinationen av teorier inte något nytt, däremot är kombinationen av just dessa nämnda teorier och forskningsområdet nytt. Denna artikel inkluderar dessa teoretiska perspektiv i syfte att belysa eventuella utmaningar som finns i den rådande utvecklingen. Kan det vara så att den kompetens som arkivarier är kända för att besitta när det gäller att identifiera och värdera information (allmänna handlingar) så att de uppfyller de stipulerade kraven i arkivlagen inte längre tillgodoses och därmed riskeras att tappas till förmån för andra professioner? Risken är att det demokratiska perspektivet inte längre kan tillgodoses, det vill säga rätten att ta del av de allmänna handlingarna så länge behovet av dessa föreligger kort- och långsiktigt.

Traditionellt sett har det alltid funnits en länk mellan arkivteorin och praktiken, det vill säga hur man praktiskt ska hantera information och arkiv.  Emellertid så anser arkivteoretikern Keteelar att det råder ett paradigmskifte där provenienser i stabila organisationer ersatts av en processbaserad, dynamisk och kontextuell beskrivning av informationen (Keteelar, 2000), vilket redan arkivteoretikern Thomassen beskrev för många år sedan (Thomassen, 2001).

Dock har tidigare forskning identifierat att arkivarier som professionell grupp inte är så strategiskt involverade i digitalt förändringsarbete (Kallberg, 2013) och inte heller när det gäller informationsvärdering av allmänna handlingar (Edquist, 2019) . Rogers anser att arkivarier faktiskt lutar sig mot andra professioner istället för att själva vara proaktiva (Rogers, 2015, p. 108).

I sin forskning lyfter Kallberg tillsyn som ett viktigt område som kan tänkas hjälpa arkivarierna i det proaktiva arbetet samt för att stärka professionens status och dess autonomi, men detta utfördes aldrig i praktiken av arkivarierna. Sannolikt beror det på avsaknad av kunskaper inom området e-förvaltning (Kallberg, 2013).

I syfte att undersöka vikten av att tillgodose allmänna handlingar (arkivet) enligt de krav som stipuleras i Arkivlagen (SFS 1990:782) har en kvalitativ och induktiv undersökning gjorts av det europeiska interoperabilitetsramverket (European Commission, 2017) och det svenska ramverket (Myndigheten för digital förvaltning, 2022). Valet av undersökningsmetod relaterar till vikten av att försöka förstå vad som händer (Creswell, 2007). Det handlar inte om att försöka hitta bevis för att styrka en positivistisk syn utan snarare om att förstå vad som pågår, vilket även kan få konsekvenser för arkivarieprofessionen. Data har analyserats inspirerat av en interaktiv modell med flera komponenter så som inhämtande av data och hur den framställs, för att sedan reducera denna för att dra slutsatser (Huberman, 1998, p. 181).

Data från de två interoperabilitetsramverken har analyserats stegvis enligt följande beskrivning:

Steg 1. Interoperabilitetsramverken laddades ner från EU:s sida och från den myndighet i Sverige som hade ansvaret för att arbeta med det nationella ramverket, det vill säga Myndigheten för digital förvaltning (DIGG). Dessa ramverk analyserade genom en innehållsanalys (Elo., and Kyngäs., 2007). Syftet med analysen var att försöka hitta mönster för att kunna besvara min fråga. Här kan jag konstatera att min förkunskap om arkiv sannolikt har bidragit till analysen.

Steg 2. En tabell skapades för att jämföra interoperabilitetsprinciperna i de båda ramverken.

Det svenska ramverket riktar sig gentemot offentliga organisationer för att stödja digital samverkan samt medborgare och näringslivet (Myndigheten för digital förvaltning, 2022). Det går även att se att hantering av verksamhetsinformation är viktigt för den digitala utvecklingen.  Det svenska ramverket är baserat på det europeiska ramverket och bägge ramverken presenterar principer (13 principer i Sverige och 12 inom EU) och rekommendationer för att få till stånd en positiv digital utveckling (European Commission, 2017; Myndigheten för digital förvaltning, 2022). Dock är rekommendationerna på frivillig basis så därför är dessa inte inkluderade i analysen. 

Det stora fokuset i bägge ramverken är hur interoperabilitet ska kunna stödja digital interaktion för att stötta näringslivet och mobiliteten av medborgare inom EU. Ofta nämns informationssäkerhet och dataskydd som viktiga aspekter i denna utveckling, men det sägs inget om demokrati och transparens kopplat till arkivhantering (European Commission, 2017; Myndigheten för digital förvaltning, 2022).

Sammanfattningsvis är det olyckligt att inget av ramverken lyfter arkiven ur ett demokratiskt perspektiv, däremot vikten av informationssäkerhet och dataskydd. Slutsatsen blir därför att arkivarier borde samverka mer med representanter för informationssäkerhet och dataskydd för att säkerställa att de allmänna handlingarna identifieras och finns tillgängliga så länge behov finns och de legala kraven och kvalitetskraven tillgodoses. Det är endast då en digital utveckling som gagnar hela samhället är möjlig. Arkivkompetens är viktig i detta sammanhang! Genom detta utvidgas även arkivarieprofessionens relation till arbetet.

För referenser, var god se Arkiv nr 1, 2023. 

År 2021 var det 100 år sedan både kvinnor och män för första gången fick rösta till val i den svenska riksdagen. Med anledning av detta genomförde därför den svenska regeringen en hyllning till Demokratin. Men kommer det att firas demokrati om ytterligare 100 år?

Arkivarien och demokratin

Strax före jul kom en rätt ovanlig bok ut på Hillelförlaget som drivs av Judiska Församlingen i Stockholm. De ordnade böckernas folk - Om klassifikation i judiska bibliografier och bibliotek, skriven av Joacim Hansson, professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Linnéuniversitetet. Boken beskriver hur judisk kultur och historia har påverkat framväxten av de klassifikationssystem som har använts vid judiska bibliotek. Ett klassifikationssystem växer fram ur två påverkanspunkter – dels att det är praktiskt användbart för att klassificera information, att det matchar den samling som det ska användas till, dels påverkat av det samhälle det har omkring sig, dess hegemoni och ideologi.

Judarna och judendomen har befunnit sig i en väldigt speciell situation i Europa, både som religion och folkgrupp. De är inte bundna till ett specifikt geografiskt område och med en religion och kultur som skiljer sig från den kristna majoriteten och de olika nationella kulturer som omgivit dem. Utifrån detta bildas intressanta skillnader mellan de judiska klassifikationssystemen för bibliotek och de som i övrigt har använts i Europa. Det svenska SAB-systemet, exempelvis, har i sin kategorisering av religion en skarp inriktning mot kristendom, och som Hansson påpekar, en klassificering som korresponderar med svenska kyrkans ståndpunkter och organisation.

De judiska klassifikationssystemen, vissa påverkade av det amerikanska Dewey-systemet, med en liknande inriktning mot kristendom, eller Vilhelm Jacobowskys svenska system, påverkat av SAB-systemet, har självfallet fått välja sin egen väg. En annan geografisk indelning – påverkad av var judendomen existerat.

I Jacobowskys svenska system påverkas den geografiska indelningen av avdelning K – Historia, av vilka städer som judar först fick bosätta sig, och var det funnits en större judisk befolkning i Sverige. K8b – Göteborg exempelvis. Eller om vi undersöker ett amerikanskt kategoriseringssystem för judiska samlingar såsom Mae Weines Weine Classification Scheme and Relative Index for Judaica Libraries, vilken utgår från Dewey-systemet. Här har hela Deweys inriktning mot kristendom i avdelning 200 – Religion inverterats för att i stället motsvara behoven från judisk teologi. Kultur och historia påverkar vilken klassificering vi behöver använda oss av.

De ordnade böckernas folk är intressant av flera anledningar. Den ger väldigt bra ingångar till judisk idéhistoria och hur ett bibliografiskt klassifikationssystem fungerar. Den ger även en väldigt bra ingång till svensk-judisk bibliotekshistoria. Jag tror även att den kan lära oss arkivvetare något. Vi har också erfarenhet av den här diskussionen – hur kulturen runt omkring oss påverkar hur vi klassficierar dokument. Men det är en diskussion vi borde fördjupa och även situera bättre i Sverige och svensk arkivhistoria. På det sättet kan ”De ordnade böckernas folk” vara en nyttig inspirationskälla.

De ordnade böckernas folk är intressant av flera anledningar. Den ger väldigt bra ingångar till judisk idéhistoria och hur ett bibliografiskt klassifikationssystem fungerar. Den ger även en väldigt bra ingång till svensk-judisk bibliotekshistoria.

Judisk bibliografi uppmärksammas i ny bok

Träpatronen Fredrik Bünsow byggde 1885 Villa Merlo som sin sommarbostad i Timrå, mellan Sundsvall och Härnösand. Bostaden övergick så småningom i SCA:s ägo och har de senaste 70 åren främst fungerat som skogskoncernens centralarkiv. Knappt 6 000 hyllmeter material har samlats här.

– Det är en stor och unik dokumentation av Norrlands industrihistoria, från järnbruksrörelsen i slutet av 1600-talet fram till i dag. Men huset började bli fullt, och framför allt var det inte en lämplig arkivmiljö vad gäller luftfuktighet, brandskydd och andra arkivaspekter, säger Anders Edholm, kommunikationsdirektör på SCA.

SCA såg sig därför om efter en ny placering för arkivet i början av 2022, med en önskad flytt redan under året. Bland tänkbara alternativ valdes Centrum för Näringslivshistoria, med arkivdepåer i Bromma och Uppsala, och en snart 50-årig erfarenhet av att ta hand om stora företagsarkiv. SCA-materialets omfattning, den forskarservice som Centrum för Näringslivshistoria erbjuder och arkivlokalernas beskaffenhet var faktorer som vägledde valet.

– Det är ett stort och fint ansvar som SCA gav oss när de valde att deponera arkivet här. Under hösten 2022 flyttades materialet till våra arkivlokaler, där det sedan kommer finnas tillgängligt för forskare och andra intresserade. Dessutom ser vi framemot ett fortsatt samarbete med SCA och näringslivsorganisationer som Näringslivsarkiv i Norrland, säger Alexander Husebye, vd för Centrum för Näringslivshistoria.

Näringslivsarkiv i Norrland (NIN), med hemvist i Härnösand, deltog redan från början i samtalen med SCA och Centrum för Näringslivshistoria kring arkivets framtid.

– Vi tar emot och bevarar norrländsk företagshistoria och norrländska näringslivsarkiv. När det stod klart för oss att SCA ville flytta hela sitt arkiv, dessutom redan under 2022, såg vi över våra möjligheter att klara det. Vi hade ambitionen och viljan att ta emot arkivet, men SCA valde en annan lösning. När det stod klart för oss var det självklart att samarbeta med CfN. Vi ser fram emot att fortsätta det goda samarbetet med såväl dem som med SCA, som sedan lång tid är medlemmar i NIN och deponerar arkiv hos oss, som de så viktiga arkiven efter Graningeverken med föregångare, säger Daniel Nordin, arkivchef på Näringslivsarkiv i Norrland.

Redaktionen

Fler reportage

Världsminnesdag med tryckfrihetsförordning i fokus