bild

Skandalen i Stockholms tingsrätt

Att jurister tolkar både lagtext och annat i skarp motsatt riktning gentemot den allmänna opinionen är något som sker med jämna mellanrum. Nyligen hade vi den uppmärksammade "Snippa-domen" som ledde till massiva protester hos allmänheten. 1993 var det Stockholms tingsrätt som bråkade med svenska folket i stort.

2023-04-23

År 1993 var Stockholms tingsrätt i bråk med både Astrid Lindgren och andra kändisar, samt med svenska folket i stort. Det rörde sig om det som då kallades barnporr, men i dag ofta går under det mer korrekta namnet ”övergreppsmaterial”, som tingsrätten hade börjat sälja till allmänheten. Här rycker kanske en och annan till och undrar vad det här är för historia. Jag ska därför försöka förklara hur det kunde gå till på detta vis – och hur det till slut blev stopp på försäljningen innan mer än en VHS-kassett hade kunnat säljas vidare till en kund. 

Historien börjar, som så mycket annat i domstolssammanhang, med ett brott. Två män i Huddinge, 66-årige Lars och 38-årige Rolf, i media kallade för ”Huddingepedofilerna”, greps för flera övergrepp. Hos den ena mannen återfanns en större mängd övergreppsmaterial i form av analoga foton och VHS-filmer. Detta innehav var 1993 ännu inte förbjudet i Sverige – det var dock förbjudet att, som mannen i fråga, distribuera dessa via postorder. Bland den ene mannens övergreppsmaterial hittades även dokumentation av övergrepp som han själv hade utfört. Detta tillsammans ledde till slut till själva rättssaken i Stockholms tingsrätt.

I samband med gripandet av männen samlade polisen även ihop en del av distributörens bilder och filmer för att använda som bevis. En del av dessa kom att ingå i det så kallade förundersökningsprotokollet. När det anländer till Stockholms tingsrätt i samband med att rättegången inleds händer något som vi arkivarier är väldigt väl insatta i; det blir till en allmän handling. 

Nu fanns ett antal filmer med övergreppsmaterial som allmänna handlingar hos Stockholms tingsrätt, vilket betydde att om de inte ansågs vara sekretessbelagda kunde någon begära ut dem. Det gick även att få en kopia mot en avgift enligt avgiftsförordningen. Eftersom ett flertal av filmerna innehöll offer som inte hade kunnat identifieras fanns det under denna tid ingen möjlighet att sekretessbelägga filmerna trots att dessa, eftersom de var framställda för distribution, skulle förverkas och förstöras efter rättegångens slut. Plötsligt stod man där med filmade övergrepp som faktiskt, under en tidsperiod, på begäran måste lämnas ut till allmänheten .

”Inför rättegången tvingades tingsrätten även att förevisa materialet i en av sina salar – något som kunde ses av allmänheten.”

Stor uppmärksamhet i pressen

Detta uppmärksammades självfallet av både dags- och kvällspress som nog aldrig skrivit så mycket om offentlighetsprincipen som under våren 1993. I mars kom de första artiklarna om att tingsrätten skulle kunna bli tvungen att lämna ut materialet. Under maj månad, när rättegången började närma sig, skrevs det längre artiklar om målet och den prekära tryckfrihetsfrågan så gott som dagligen. 

Kulturprofilerna Hasse Alfredsson och Astrid Lindgren gick ut i pressen och protesterade via ett öppet brev vilket blev förstasidesnyhet i Aftonbladet. En rådman som tvingades försvara utlämnandet – eller försäljningen som det konsekvent kallades i pressen – hamnade i skottgluggen för media och allmänhet. 

Inför rättegången tvingades tingsrätten även att förevisa materialet i en av sina salar – något som kunde ses av allmänheten. Enligt uppgift var det elva personer som bevittnade förevisningen. Demonstrationer hölls samtidigt utanför och tingsrätten bombhotades. Personalen erbjöds kristerapi. Alf Svensson, dåvarande partiledare för KDS (nu KD) menade att domarna i stället för att följa offentlighetsprincipen skulle använda sitt förnuft. 

Gun Hellsvik och Mona Sahlin gick bägge ut i skarp kritik mot förfarandet, även om Hellsvik som justitieminister menade att inget kunde göras från hennes sida. Ett ingripande skulle vara ett ministerstyre. Biskopen i Stockholms stift, Henrik Svenungsson, gick så långt att han polisanmälde Stockholms tingsrätt för spridning av barnpornografi. Polisen vägrade dessutom att vara behjälpliga med att kopiera banden vid utlämnande.

Till slut lyckades man stoppa hela skandalen. En chefsrådman som kallats till Justitiedepartementet för att diskutera frågan kom tillbaka och menade att materialet kunde sekretessbeläggas med hänvisning till att en ny lag om innehav av övergreppsmaterial var under utformande. 

Som det verkar i efterhand, om vi utgår från vad media skrev under våren 1993, så var det bara en film som lämnades ut – till journalisten Robert Aschberg som då arbetade på TV3 – en kanal som under 1990-talet var känd för att försöka tänja på mediasveriges gränser. En för mycket kan tyckas, men ändå tecken på ett effektivt maskningsarbete från polis och tingsrätt som satts att utföra kopieringen. Efter rättegångens slut förstördes materialet och inom något år hade vi nya lagar på plats som förhindrade liknande skeenden i rättsapparaten. 

Dela
Skriv ut

#nyheter


Fler reportage

Se alla


Inga artiklar med Nyheter tagg hittades